Klåpare blir rika och visa män förblir fattiga
Jan Stolpe är en 83-årig man, den ende översättare i Sverige som nog kan kallas berömd, i alla fall välkänd. Härom veckan träffade jag honom på en middag och vi talade om Platon eller snarare hans översättning av den grekiske filosofens samlade verk.
Det arbetet tog tio år.
Jag gjorde misstaget, det här är en dumhet många av oss kan göra när vi beger oss till okända platser, jag frågade alltså Stolpe vilket språk han översatte från fast jag visste svaret. Han gav mig en blick som varken var beklagande eller elak, snarare uttryckslös, vilket var värre.
– Vad tror du?
– Gammalgrekiska, sa jag.
Stolpe resonerade en del om problemen med översättningen, till exempel att Platons användning av ordet idé nog snarare borde bli form på svenska; så blev det efter en hel del grunnande.
Platons verk finns nu samlat på svenska i sex tjocka volymer om drygt 3 000 sidor. Detta enorma arbete kommer att leva i generationer, hundra år, kanske hundratals.
Men det var inte det jag skulle berätta om.
En stiftelse garanterade utgivningen av böckerna och betalade Stolpe för arbetet.
– Hur mycket fick du?
Jag tog för givet att han hade fått en rejäl månatlig lön under dessa tio år. I vårt samhälle älskar vi ju att tala om kompetens, att det ska löna sig att bilda sig, vi talar gärna om vikten av specialkunskaper.
Det finns nog inte så många i Sverige som kan översätta Platon från gammalgrekiska. Det handlar ju inte bara om språket, man måste förstå filosofin också, och antikens Grekland. Så det var intressant att veta vad han fick för denna insats för vår kultur och gemensamma bildning.
– Sedvanligt översättararvode när en volym var klar.
Jag vill inte besvära Stolpe med mer detaljerade frågor. Det går att räkna utan hans hjälp.
Författarförbundets rekommenderade pris för översättning är 177 kronor per 1000 tecken. Jag beräknar att de 3 000 sidorna Platon motsvarar ungefär 6 400 000 tecken. Det blir ett sammanlagt arvode på, säg, 1 100 000 kronor.
110 000 kronor per år!
Om du har läst så här långt kan du tro att detta är ännu en artikel om kulturens vedervärdiga förhållanden.
Det är det inte.
I höstas råkade jag få ett reklamblad i knäet när jag öppnade Dagens Industri. Reklambladet hette Bucket List. När jag bläddrade i det kunde jag inte sluta, i text efter text fastnade jag därför att det var ett sådant enastående exempel på högfärd parad med oförmåga, ett omedvetet mord på språket. Tänk en skämtfilm där någon står med en planka på axeln och vänder sig om och slår ner folk hej vilt utan att själv märka det.
Tidskriften var full av reklamartiklar för ”noggrant handplockade kläder”, ett modemärke som har ett ”tilltalande koncept för män som lever en aktiv livsstil med ett sofistikerat yttre” och en hamburgerkedja som ger ”en helhetsupplevelse direkt när du kliver innanför dörrarna.”
En vän till mig i reklambranschen säger att ”contentbyrån” – herre Gud vilka ord! - som gör Bucket List kan debitera 350 000 till 500 000 kronor per nummer ungefär. 20 sidor med stora bilder och pladder och 20 sidor färdiga annonser.
Jag är inte så dum att jag säger att Jan Stolpe ska ha betalt som en filmstjärna och skaparna av Bucket List veckopeng som är rimlig för gymnasieelever. Vi lever i ett marknadssamhälle. Den marknaden efterfrågar belönas med stora pengar, den som har liten marknad får nöja sig med blygsamma arvoden och söka stipendier. Hur viktigt arbetet än är.
Och i vårt samhälle är marknaden för reklamtexter om en hudvårdare som korrigerar ”asymmetriska läppar” och som anpassar sig till varje” unik individ” mycket värdefullare än Platons texter från 300-talet före Kristus. Även om Platon format vårt tänkande medan hudvårdaren knappast blir ihågkommen om 2300 år, de asymmetriska läpparna till trots.
Därför måste det finnas statliga och kommunala stöd, och privata mecenater, annars går vi under i en syndaflod av dumheter.