Jag sitter utanför Ica och måste ta sats innan jag går in
Moa Alfredsson: Vem vågar umgås efter pandemin?
Den första april gick Folkhälsomyndigheten ut och sa att covid inte längre klassas som en samhällsfarlig sjukdom. Pandemin är alltså officiellt över. Och restriktionerna är sedan länge borta. Det är fritt fram att leva ut nu. Men den där festkänslan som man trodde skulle infinna sig har uteblivit. Mitt under brinnande pandemi fantiserade vi om en slags efterkrigstid i Gatsby-anda. Målbilden var Leonardo DiCaprio som höjer ett glas champagne och skålar glatt mot kameran. Fyrverkerier i bakgrunden. I eufori skulle vi dansa om nätterna. Men gatorna ligger tysta om kvällarna. För vi hade missat en väldigt viktig detalj. Vem vågar umgås med andra människor efter två års isolering?
Min sociala ångest har kommit tillbaka. Den har smugit sig på bakifrån. Jag trodde att jag hade gjort upp med den för flera år sedan. När jag en gång i veckan gick till vårdcentralens kurator med min självhjälpsbok gömd under jackan. SOCIAL FOBI stod det på boken i stora bokstäver – inget man skyltar med. Min största motivation till att jobba bort den intensiva obehagskänsla jag ofta upplevde i sociala sammanhang som barn var just skammen. Redan när vi är små lär vi oss att barn som inte vill leka med andra barn är märkliga. Redan när man är liten tvingar man sig själv att gå på fritidsaktiviteter som man hatar bara för att man har lärt sig att det är så människor gör.
För många av oss var pandemin en semester från allt det där. En universalursäkt till att slippa undan allt. Alla fester. Alla middagar. Att slippa sitta vid ett bord och bara fundera på: hur tar jag mig härifrån om jag får panik? Vad exakt man skulle kunna få panik över vet man inte. Man vet bara att paniken kan uppstå. Och då måste man fly. Grejen är bara den att de hotade områdena där den sociala stressen kan uppstå bara blivit fler och fler de senaste två åren. Det är inte längre bara middagarna. Nu kommer jag på mig själv med att sitta i bilen utanför Ica med ett lätt illamående och behöva ta sats innan jag går in.
En bekant inom skolvärlden säger till mig när jag träffar henne inne på just Ica att niondeklassarna inte vill skugga. Ni vet när man kan få gå med en gymnasieklass under en dag för att lättare kunna välja gymnasieprogram. Men de vill inte. De tycker att det känns obehagligt. Min bekanta säger att pandemin gjort dem ovana med den typen av sociala sammanhang. Och ju yngre du är desto svårare måste det vara att gå tillbaka till livet innan pandemin. Vi är många som känner oss i socialt dålig form men ju äldre du är desto mer erfarenhet har du att falla tillbaka på. Är du femtio har du ett helt liv av social träning och ännu viktigare, socialt självförtroende, att falla tillbaka på. Men är du femton år i dag som niondeklassarna – vad ska man hålla sig i då?
Jag har plockat ner min gamla bok om social fobi från bokhyllan. I den står det saker som att ”du kan fly det obehagliga men det leder i långa loppet till att du fortsätter låta din fobi begränsa din tillvaro”. Det står också att social fobi kan leda till depression. Skit också. Boken har rätt. För ju äldre jag blir desto mer övertygad blir jag om att relationer är meningen med livet. Inget annat kan mäta sig. Man når någon ny milstolpe i karriären eller får en liten löneökning. Kul. Men inget går upp emot att sitta i soffan och skratta eller vara hel tyst med någon man tycker om. Därför är vår sociala ångest extra tragisk. Jag undrar hur andra människor hanterar den. Kanske hade vi kunnat hjälpa varandra. Synd då att vi inte vågar mötas.