Vem vet vad en kvinna behöver?

Jag sitter i en by

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-07-14

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

i Filippinerna och lyssnar till ett tropiskt skyfall. Palmerna vajar över hustaken, vågorna sköljer över fiskebåtarna och fåglarna har flytt till torrare öar.

På andra sidan gatan öser en kvinna med starka armar ut regnvatten från sitt vardagsrum med en plastflaska. Sysselsatt med detta hushållsarbete, märker hon inte det politiska mötet som pågår i grannens hus. Där står en kvinna och talar i en karaokemikrofon till en skara människor i mörkret.

Jag tänker på mig själv och på de båda kvinnorna mitt emot. Vad har vi tre gemensamt förutom vårt kön? Finns det något som kan kal­las för internationell feminism?

I El Nido är majoriteten av alla ledamöter kvinnor och Filippinernas nuvarande president är den andra kvinnliga ledaren på tjugo år. Ändå är kvinnomisshandel sällan straffbart, sexturismen ökar och hundratusentals filippinska tjejer reser utomlands för att arbeta som hushållerskor.

Ingenting är svart-vitt

men jag tror att den könsfördelning vi upplever i ”väst” är ett kristet-muslimskt-judiskt arv.

Om det är samhället som formar vårt kön, kan det omöjligt vara så att en filippinsk kvinna och jag skulle förstå varandra därför att vi båda har bröst. Men visst är det sant att kvinnliga hormoner påverkar filippinskor och svenskor på ett liknande sätt.

Vissa feminister anser att det handlar om utveckling. Enligt dem är nu kvinnorna fria i ”väst” och det har blivit dags att rädda systrarna i ”öst”.

Men vem vet vad en kvinna vill och behöver?

Redan på 1600-talet behövde tydligen kvinnorna i dagens u-länder bli ”räddade” av den vite mannen. De var ofta porträtterade som sexsymboler. Det ryktades att bakom den algeriska slöjan doldes sensuella tusen-och-en-natt-skönheter och att det i Polynesien promenerade barbröstade kvinnor med blommor i håret och skälvande lust i kroppen.

I dag är det samma bild av den ”orientaliska” kvinnan som lockar när européer flyger till Asien för att köpa sex i barerna i Angeles och Patpong.

Indiska feminister pekar

ofta ut porrindustrin som exempel på en dekadent västerländsk kvinnobild. Många arabiska feminister är trötta på det västerländska tjatet om ”slöjan” som en symbol för kvinnoförtryck.

Vad feminism står för i Europa betyder ingenting i andra länder.

En vän till mig i Vietnam brukade till exempel säga att endast en västerländsk man skulle kunna göra henne lycklig. Därför raggade hon på de flesta vita män hon såg, rena rötägg i mina ögon. Andra tjejer vi kände låtsades att de var prostituerade och lurade ner unga män till stranden för nattliga bad.

När de naiva turisterna sprang ner mot vågorna, flydde tjejerna därifrån med deras kläder och plånböcker.

Det hände därför ofta att det satt en helnaken vit man och sov på sanden när jag öppnade dykcentret vid soluppgången. Jag kunde inte tycka synd om dessa män. Men min vän hatade tjejerna som inte respekterade drömmen om det fria livet i ”väst” och hon kunde absolut inte förstå att jag ville bo i Vietnam.

Jag undrar nu

om kvinnan med de starka armarna i huset mitt emot skulle förstå mig. Hon har satt sig ner med en död höna i knäet och rycker bort fjädrar med snabba gester.

Det har slutat att regna och den kvinnliga politikern tittar upp mot mig.

Internationell feminism kan bara handla om en sak utan att bli nedvärderande: kvinnans val att leva som hon vill helt enkelt därför att hon är människa.

Elin Lindqvist

Följ ämnen i artikeln