Saablar om Muller luras med sin Wonka-kostym

Det är som när man sitter och ser på en film, och varenda vinkel, varenda glädjetår, varenda replik skvallrar om att det kommer att gå illa. Hela min kropp skriker att den redan har räknat ut hur det kommer gå. När den holländska flaggan hissas. Muller i sin Willy Wonka-kostym. Alldeles för många nybakade tårtor. Alldeles för glada människor.

Om filmen bara hade kunnat sluta där. Bland varma blickar och slow-motion applåder och ”Eye of the ­tiger” som soundtrack. Om eftertexterna bara hade kunnat börja rulla. Men det gör de ju inte. Man tittar på klockan och inser att det är 20 minuter kvar av filmen. Ryska Sopranos-figurer skymtar i kulisserna. Ett lån på 4 miljarder skall räcka till vad? Det är som att låna ut stålar till en pank snubbe, som säger att allt kommer att ordna sig om han får 500 spänn till bensin så att han kan köra bilen till Rivieran. En känsla av att det egentligen finns en annan plan. En helt annan resrutt. Men vad vet jag? Vad kan vi annat göra än att hoppas på att vi inte skall bli sol-och-vårade?

Det enda jag vet är att Saabs varumärke känns som en alldeles äkta variant av de där historierna som pr-människorna försöker spinna kring en Birkin-väska eller en Hästens-säng. Saab-andan. Kärlek och lojalitet bland de anställda, och hoppet som aldrig dör. En känsla av att det här är en bil, där varenda mutter har fått betydligt mer kärlek än ett genomsnittligt svenskt fosterbarn.

Artiklar om hur Saabs holländska fanklubb kom över till Spyker med köttbullar och knäckebröd när köpet var klart. En rörd svensk Saab-vd som sa till sina frusna tappra; ”Det är ert stöd som gjort det möjligt för mig att hålla motivationen uppe och fortsätta jobba.”

Man önskar ju att sådant är värt någonting idag. Men jag vet inte.

Över 10 000 svenskar har blivit uppsagda på 11 av börsens tyngsta verkstadsföretag. Samtidigt delar samma bolag ut nästan 20 miljarder kronor till sina aktieägare.

Stora Enso har lagt ner massabruk i orter som Norrsundet, trots att de gick med vinst, för att flytta verksamheten till Latinamerika, där de kan ännu större vinster. För ett tag sedan var jag i Kävlinge, när Scan la ner slakteriet. Kävlinge var Scan, och de som var anställda hade jobbat där i 30 år i snitt. Gett sina bästa år till ett företag som stängde fabriken, trots att den gick med vinst.

Företag är inte bara företag. Företag är en ort och ett liv och en samlingsplats. Och medan chefer måste mutas med bonusar och höga löner för att stanna, är de anställdas lojalitet något som ofta blir trofast ända in i nedläggningsdöden.

Detta är min sista krönika i Aftonbladet. Jag vill tacka alla som har läst genom åren. Jag har skrivit krönikor sedan 1999, men ger nu upp frilanstillvaron för att börja ett fast jobb på TV4.

Kör försiktigt, Ät mera gröt, Håll Sverige Rent.

Vi ses igen!

Följ ämnen i artikeln