Var finns kuren mot brustna hjärtan?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
En ung flicka i min bekantskapskrets klagade sin nöd för mig. Hon hade kärleksbekymmer. Hennes pojkvän hade lämnat henne. Sånt ska inte nonchaleras eller avfärdas med klyschor som: ”Ryck upp dig. Gör något roligt. Tänk något annat. Du vet ju att det går över. Han är väl inte den enda. Du träffar snart någon annan. Om du tänker efter: det är ingenting märkvärdigt med honom. Han är inte ens snygg”.
Jag kommer allt för väl ihåg, då jag var i en liknande situation och man försökte trösta mig med såna banala, meningslösa fraser. När jag reagerade på de kanske välmenande orden med: ”Säg inte så. Tala inte om sånt som du inte begriper”, fick jag till svar ett förnärmat: ”Jaså, du vill inte tala om det? Förlåt då”.
Jag vet att man fort vill glömma smärtsamma upplevelser. Stoppa ner dom och lägga locket på. Men man får inte glömma så kolossalt att man förnekar varje kunskap om sjukdomen. För det är ju en sjukdom. Det står till och med i bibeln:
”Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen, ty jag är sjuk av kärlek”.
Och då handlar det ändå om lycklig kärlek. Kärleken är också ett tillstånd av intensivt, koncentrerat liv som vi inte orkar mer än kortare perioder. Intensivt lyckligt eller intensivt olyckligt. De, som inte är akut angripna, ser på det utifrån. Kommenterar, skrattar, fördömer, kritiserar eller avundas.
Somliga kan säga: ”Var glad att du kan uppleva saker så helhjärtat. Det var länge sedan. Jag kan nog inte längre”.
Och så får de det till en vacker och sorgsen berättelse, de tror att upplevelsen av outhärdlig längtan är en positiv sak i sig och fattar inte hur plågsamt det är att leva i den. Att det känns som om döden vore oändligt mycket bättre än att varje natt veta att i morgon är det ännu en dag utan honom. Finns det inte någon maträtt med kräftor eller hummer, där man tar skalet av de levande djuren innan man kokar dem? Det är så det känns.
Tänk om det gick att söva ner en? Vi säger att det tar tre månader eller sex eller kanske ett år för att tillfrisk
na efter en svår kärleksolyckshändelse. Då skulle man ligga nedfryst i en trevlig box och efter lämplig tid skulle man upp och vara pigg och frisk och utvilad. Det som hände före den långa sömnen skulle vara avlägset och suddigt och man skulle inte veta om det var något man läst eller hört talas om. Det skulle i varje fall inte kännas ett dugg längre. En gång vid ett svårartat anfall i branschen gick jag till doktorn – det gör man när man är sjuk. Han svarade att tyvärr.
Jag sa att det var väl konstigt. De kan plocka ut hjärtan och njurar och sätta in dem igen och de kan åka till månen och knata runt och plocka stenar, men de kan inte hitta på något som lindrar olycklig kärlek. ”Nej, det kan man inte. Där står vetenskapen hjälplös”, sa doktorn. Man får försöka göra konstgjord andning på sig själv och vad blir det? Mycket arbete? Resor? Nöjesliv? Andra karlar? För korta stunder kan ge lindring. Det kan vara en vila att märka att: ”Tänk, nu har jag inte tänkt på honom på tjugo minuter”.
Till min olyckliga unga vän säger jag som en klok dam sa till mig en gång:
”Gråt så mycket du orkar. Det hjälper ändå litet”.
Och har man svårt för att komma igång kan man alltid spela den där biten som berättar om ord, gester, lukter, ljud, beröringar, kärleksstunder. Vill man ha en orgie i gråt kan man spela den biten om och om igen, tills man somnar av utmattning. Efter tre år kan det hända att man hör den låten utan att det drar i gråtmusklerna. Efter fyra år så kan man kanske möta honom på stan: gift, med ett och ett halvt barn, radhus, påminner svagt om mannen jag aldrig skulle glömma. Men innan det gått så långt kommer jag fram till en eftermiddag, då jag köper en ny cd och brygger mig en mugg starkt kaffe och tar en glasspinne ur frysen och sätter mig i bästa stolen och ser att solen skiner utanför. Då är jag på väg in i konvalescensen. Faktiskt tror jag att min just nu förtvivlade unga vän kommer över sin hjärtesorg. Men det kanske tar tid.