Vi blir aldrig av med alla Palmeteorier de kallar ”spår”
Härförleden uthängd i SVT:s ”Uppdrag granskning” som en idiot som tror att Christer Pettersson mördade Olof Palme får jag ta emot en ström av aggressioner i mejlboxen.
Det är inte särskilt skrämmande, men intressant. Sverige tycks vara fullt av människor som hatar tanken på att Christer Pettersson var den skyldige och samtidigt känner sig fullt kapabla att sitta vid köksbordet och räkna ut hur det i själva verket ligger till.
Det genomgående temat i ”Uppdrag granskning” var således att Christer Pettersson var oskyldig och att all bevisning mot honom skulle vara förfalskad.
För att göra den rätt häftiga teorin trolig sköt man in sig på en av polismännen i Palmeutredningen, Thure Nässén.
Den journalistiska strategin gick ut på att fullständigt ta heder och ära av polismannen. Han anklagades för en häpnadsväckande serie av brott som att notoriskt ha stulit pengar och knark från kriminella och narkomaner. Och med hjälp av den ytterst okonventionella medarbetaren ”Hinsehäxan” gillrade man en fälla som gick ut på att avslöja hur Thure Nässén skulle ha försökt muta en del förbrytare att peka ut Christer Pettersson. Hinsehäxans uppdrag var att försöka få honom att erkänna sin brottslighet i telefon. Det gick väl sådär.
Och ovanpå det skulle Nässén ha ”manipulerat” utredningen. Det var onekligen rekordnivå när det gäller journalistiskt förtal.
Den journalistiska oviljan mot Christer Pettersson som Olof Palmes mördare är högst begriplig. För det första är han en alltför trist och ospännande typ. Det största politiska brottet i Sverige sedan mordet på Gustav III kräver en betydligt mer romantisk och framför allt politiskt motiverad mördare.
För det andra är det naturligtvis så att den privatspanande journalist eller deckarförfattare som kan trolla fram rätt sorts mördare för evigt erövrar journalistikens heliga Graal för det största avslöjandet någonsin.
Följaktligen har vi under drygt 30 års tid fått uthärda den ena fantastiska teorin efter den andra.
Det började med polisen.
SVT har faktiskt en gång tidigare pekat ut fem eller sex fullt identifierbara poliser och kommit undan med det. ”Polisspåret” trappades sedan upp till ”Säpospåret” och ”Sydafrikaspåret”. Det senare är det politiskt mest tilltalande – Olof Palme dog hjältedöden för sin kamp för demokrati och mot apartheidregimen. Säpospåret är det mest politiskt kontroversiella och thrillermässigt lämpligast. Mördarna finns i statsapparaten, mordet var en sorts statskupp. Smaskens!
Till och med den olycksalige Hans Holmérs gamla kurdspår kunde ges en gynnsam politisk innebörd och bilda underlag för massor av journalistisk dramatik.
Alla dessa spår har dock en sak gemensamt. De är alls inga ”spår”. De är bara teorier och fantasier. Liksom också det senaste ”spåret” på modet, att det var motståndsorganisationen Stay Behind, en variant av Säpospåret. Det finns hittills ingenting konkret som talar för dessa teorier, inte minsta gnutta av bevisning.
Just där har vi den avgörande skillnaden i förhållande till Christer Pettersson. Mot honom fanns rätt mycket konkret bevisning. Tillräckligt för att få honom fälld i första instans, tillräckligt för att åklagarna några år senare ansåg sig ha fått så mycket nytt material att de begärde resning och en ny rättegång.
Som den minst sagt erfarne brottmålsadvokaten Leif Silbersky påpekat var bevisningen tillräcklig för fällande dom i varje annat mordfall.
Lagen säger förstås inte att det krävs strängare beviskrav om mordoffret är statsminister. Men psykologi och politik kräver det.
Jag säger nu inte att bevisningen mot Christer Pettersson är perfekt. Den kan som all annan bevisning ifrågasättas och till och med ”Uppdrag granskning” tycktes den här gången ha hittat flera intressanta punkter att ifrågasätta.
Jag gör bara det enkla påpekandet att mot Christer Pettersson fanns mycket bevisning och när det gäller alla dessa mer eller mindre fantasifulla och politiskt lämpligare ”spår” finns ingen bevisning alls. Det är en avgörande skillnad som inte borde gå att snacka bort.
Det är en lite väl ljusblå optimistisk förhoppning, jag vet. När det gäller mordet på Olof Palme går vad som helst att snacka bort. Till och med att mördaren uppträdde så amatörmässigt att det borde utesluta alla proffsmördare och Säpomän och underrättelseagenter som de flesta privatspanarspåren förutsätter. Det finns till och med de som menar att mördarens svårighet att hantera vapen visar hur proffsig han var.
För att inte tala om alla förklaringar till varför Lisbet Palme inte såg det hon säger sig ha sett, nämligen mördaren på någon meters håll.
Dessvärre tycks bara en sak vara säker.
Vi kommer aldrig att bli av med alla dessa privatspanande lysmaskars fantastiska teorier som de kallar ”spår”.