God jul alla koleriska kolor!
Jag är inte särskilt bra på en massa saker. En av de saker jag är särskilt dålig på är ”sådant som händer i köket.”
Jag skulle gärna vilja förstås. Jag har inga stora pretentioner, det skulle räcka med att vara lagom bra på ett par rätter och kanske en och annan tårta. Bara tillräckligt för att lyfta mig ett snäpp från ”Mamma, jag äter lasagnen i skolan, för där jobbar KOCKER”.
Jag känner mig som en kock som ingen vill dra i.
Så när jag berättade att jag skulle göra julgodis var alla visserligen stöttande, men ingen sprang benen av sig för att plocka fram vackra askar att lägga godsakerna i. Stämningen andades avvaktande pessimism.
Jag hade fått för mig att saffranskola skulle vara gott. Det låter vuxet och värdigt och ej vulgosött. Lagom pretentiösa bitar av gult, kanske med hackade tranbär! Jag känner mig som en vackert formgiven kokbok. Malins praliner kommer lagom till jul!
Det finns ingen saffran.
Joachim kunde svära på att det fanns en påse kvar, men det gör det inte. Men vi har elva påsar citronsyra. För det behöver man.
Blir vred. Överväger salpetersyrakola. Överdosera, somna in, slippa julens söta kvinnohets. Som jag inte ens känner av. Jag är inte en sådan kvinna. Jag blir inte provocerad av mammor som bakar vackra pepparkakshus eller gör små pyssliga kalendrar.
Jag halkar självtillräcklig in på Coop fem i stängning den sista november och köper fem tiokronors chokladkalendrar. Efter kvällens avsnitt av julkalendern får man öppna sin lucka och vem vet vem som blir lyckligast; barn med pysslig mamma eller barn med tiokronorsmamma. De ska vara glada att de har en mamma, vad är det för fel med den ansatsen?
Ger upp saffranskolan. Försöker omgruppera psyket och känslan av att ha misslyckats innan jag ens har börjat. På bänken, som till och med är avtorkad, har jag ställt fram socker och grädde och sirap och smör.
Nu blir jag lite ledsen, det medges.
Vilka känslor kommer efter ledsen?
Förbannad och kränkt.
Jag visste att det skulle gå åt skogen och så gick det åt skogen. Negativ affirmation osar ur mina porer medan jag fylld av skam googlar ”enkel julkola.
Häll alla ingredienser i en gryta, koka i fem minuter. Klar.
Känns vulgo och trist, men ingen behöver veta. Jag kan säga att det är ett invecklat recept från en Leila Lindholm-bok.
Misslyckas. Kolan står inte still. Barnen känner doften och flockas kring den hatiska bittra modern.
”Får vi smaka?”
”Nej, för mamma kan inte som kocker i skolan, mammas kola är sås.”
Läser att man ska ”skära kolan i bitar innan den stelnar.”
STELNAR?
Joachim kliver in i köket. Vad han väljer att säga nu echoes in eternity.
Han ställer in kolan i kylen, sedan plockar han fram frukostflingor och gör någon slags bräck.
Jag går in i sovrummet och ser mig i spegeln, mina ögon är röda som tranbär, de har sprungit läck.
God jul alla läsare. Alla som är som jag.
Och okej, ni andra också.