Mejla

Oisín Cantwell

Polisens arbete i förorter sågas i ny rapport

KOLUMNISTER

Riksrevisionens kartläggning av hur polisen arbetar i utsatta områden är ingen munter läsning.

Arbetet med att trycka ut poliser till dessa förorter, en förutsättning för att vända utvecklingen, går anmärkningsvärt trögt.

Riksrevisionen är en myndighet som framlider sina dagar i samma behagliga medieskugga som Alkoholsortimentsnämnden, Inspektionen för strategiska produkter, Myndigheten för vårdanalys och annat smått och gott som Sverige har älskat sedan Axel Oxenstierna på 1600-talet grundade den svenska statsapparaten.

Det hindrar inte att den är viktig. Riksrevisionen är till för att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Kort sagt försöka sätta stopp för skenande dumheter, ett ständigt återkommande fenomen i monarkin.

I dag släppte dessa renhållningsarbetare en rapport med namnet ”Rätt insats på rätt plats – polisens arbete i utsatta områden”.

Med andra ord de förorter som på vissa borgerliga ledarsidor döpts om till ”No go-zoner”, platser som anses vara jämförbara med regioner präglade av årtionden av inbördeskrig, laglöshet och sönderfall, ett synsätt som i sin tur renderat högt blodtryck i de vänsterkretsar som anser att varje harkling om överrepresentation av personer med invandrarbakgrund i brottsliga sammanhang eller hedersförtryck är utslag av rasism.

För oss med nyktrare syn på situationen än dessa ytterligheter är rapporten intressant läsning, och det av andra skäl än att den är författad på en byråkratiprosa som har finslipats i generationer.

Polisen är i allt väsentligt en välfungerande myndighet, men Riksrevisionen vore inte Riksrevisionen om den inte koncentrerade sig på det som är mindre välfungerande.

 

Den samlade bedömningen är att arbetet i förorter med stora problem inte är ”ändamålsenligt”, ett ord som lämpligen översätts till att polisledningen måste skärpa sig.

Ett ord som med Riksrevisionens känsla för lakoniska underdrifter också betyder att nuvarande situation anses vara närmast katastrofal.

Redan myndighetens metod för att identifiera vilka områden som är utsatta innehåller brister.

Denna metod är ett viktigt redskap för lokalpolisområdena att skapa sig lägesbilder, men bygger delvis på "subjektiva skattningar" av problemen.

Det betyder att olika sätt att analysera situationen existerar. Vilket i sin tur ger utrymme för godtycke.

Nej, det är inte så illa som att baksmälla eller trasslig skilsmässa hos ansvariga polischefer kan leda till att en förort plötsligt hamnar på svarta listan, men redan det faktum att revisionen har upptäckt att detta arbete inte fullt ut bygger på objektivet och beprövade, gemensamma metoder är ett problem.

Glädjande nog har myndigheten begripit att fler konstaplar måste ut på fältet. Det är där det förebyggande arbetet börjar. Det är där kontakter med affärsidkare, skolor, civilsamhälle och idrotten knyts. Det är där brott begås och klaras upp.

För många poliser i förhållande till den totala styrkan i Sverige sitter i dag på kontorsstolar och utreder stölder, bedrägerier och allt vad det nu är.

Nydalatorget i stadsdelen Nydala i Malmö. Nydala/Hermodsdal/Lindängen är ett av tre områden i Malmö som klassas som särskilt utsatt av polisen. Arkivbild.

Av de senaste årens stora resurstillskott har dock bara en tredjedel gått till distrikt med utsatta områden.

Och till råga på allt har ingen uppföljning av resursfördelningen gjorts. Så om det i verkligheten ens är en tredjedel eller om vissa på vägen har erbjudits mer bekväma tjänster vet vi inte.

Rikspolischefen har beslutat att det ska finnas minst en områdespolis per 5 000 invånare. Har det blivit så? Ingen har en aning.

Lycka till med att vända utvecklingen om ni inte ens har koll på någonting så grundläggande som var era poliser håller hus.

För att undersöka hur det förhåller sig skickade Riksrevisionen ut en enkät. Den gav vid handen att en tredjedel av miljonprogrammen där det skjuts och säljs knark inte har områdespoliser.

Detta trots att regeringen uttryckligen krävt av polisen att arbeta på detta sätt. Resultatet är deprimerande.

Men många distrikt har skött sig. Och utvärderingar visar att lokal satsning har lönat sig. Bland annat har angrepp på poliser minskat.

Revisionens rekommendationer är enkla och tydliga:

Bättre tillförlitlighet i processen att identifiera utsatta områden. Följ upp hur många poliser som verkligen hamnar ute i suburbia. Och se till att poliserna har den tekniska utrustning som krävs för att arbeta effektivt. Även här finns brister.

Det här blev en ganska mörk kolumn. Men så är det lika lite mitt som Riksrevisionens jobb att sprida glättiga bilder av en heroisk poliskår som löser mord med samma friska aptit som den hjälper gamla tanter över gatan och katter ner ur träd.

Sveriges största myndighet har om inte annat anställt horder av kommunikatörer att sköta den saken.

Med det sagt bör det i hederlighetens namn nämnas att arbetet i vissa miljöer inte är enkelt.

Poliser utsätts för attacker. Tystnadskultur saknas inte. Misstänksamhet, delvis på goda grunder, existerar. Spaningsinsatser försvåras av att hus är placerade så att invånare har god uppsikt över innergårdar.

Påpekas bör även att polisens senaste lägesrapport visar att utvecklingen delvis går i rätt riktning, även om problemen fortfarande är stora.

Allt är inte nattsvart. Bra jobb görs. Kompetens saknas inte. Arbetsglädje i myndigheten tycks existera. (Märkligt nog, då den enda yrkeskåren som gnäller lika mycket är lärarna.)

Möjligen blir de som läser utredningen och som befinner sig längst ut på vänster- eller högerkanten rent av något besvikna.

För oss som inte hatar polisen dyker det å andra sidan upp argument i de 84 sidorna för att fortsätta hålla den kursen.

 

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Riksrevisionen

Mord

Hedersförtryck

Axel Oxenstierna

Polisen (myndighet)