Anorexi-idealet är på väg tillbaka – fler kommer offra sina liv
Räck upp handen om ni skulle byta bort fem år av era liv för den så kallade perfekta kroppen?
Det är en föreläsare som ställer frågan till publiken i TV-serien Fleabag. Huvudkaraktären och hennes syster är de enda som räcker upp handen. Vi är dåliga feminister, mumlar Fleabag till sin syster.
Det har viskats i etern om att vi är i begynnelsen av ett nygammalt kroppsideal. Modebranschen som de senaste åren i alla fall har låtsas vara för inkludering verkar ha skrotat konceptet för size zero-modeller igen. Det rapporterar Brittiska Vogue från modeveckorna i Paris och Milano. Men främst är det Kim Kardashians uppmärksammade kroppsförändring som gjort att många spår både en återgång till heroinchic-idealet – och PTSD för alla 90-talister. Kim Kardashian har gått ner i vikt, blivit blond och plockat bort sin kända rumpa – hon har återuppstått som en ny slags Paris Hilton för 20-talet.
Kim Kardashians Balenciaga-stil är egentligen raka motsatsen till det tidiga 2000-talets estetik som just nu trendar i sociala medier. Hon som drottning av minimalism har egentligen ingenting med strassade minitröjor eller den där ”tacky”-heten som är tjusningen med 2010-stilen att göra. Hon är långt borta från forna Juicy couture-dagar. Är hennes nya utseende ett sätt att försöka vara relevant för Gen Z? Kim Kardashian är kanske det tydligaste exemplet vi har på att kroppen idag blivit ett medium.
När lågmidjade jeans som då sågs hänga på size zero-modellernas utmärglade höftben trendar i sociala medier igen har många uttryckt oro för nya anorektiska ideal. Det finns ett meme som uppmärksammar just kroppens roll inom mode – is it fashion or is she/he just skinny? Är kläderna i sig snygga eller tycker vi bara att de är snygga för att de sitter på en smal person?
Kan en trend komma tillbaka utan att man får kroppsidealet på köpet? Eller sitter kroppsidealet i tyget – som den ultimata accessoaren?
Jag tänker på något som Marcus Berggren skriver i sin debutbok en bra plats i skallen.
”Kroppen var en sak – det blev självklart för mig nu. Kroppen var en sak och en sak kunde vara fin eller ful och enligt allas regler var fet lika med ful och smal lika med fin…”
Och lite senare så som det blir när omgivningen märker att man har ätstörningar som ballar ur: ”I min strävan att bli rätt hade jag i stället blivit fel”
I jakten på den perfekta kroppen finns inga vinnare. Inte ens vinnarna vinner. Det är lätt att titta tillbaka på ideal som heroinchic och fråga sig vad vi egentligen höll på med då. Det är svårare att se det som är framför näsan nu. Det är inte konstigt att man faller offer för idealen. Jag menar, jag vill röra mig i den här världen. Och jag vill helst röra mig i den snygg och i brist på det i alla fall röra mig i den och inte utmärka mig negativt.
Skulle du byta fem år av ditt liv mot den så kallade perfekta kroppen? Det sorgliga är nog att många av oss offrar hela liv.