Den nya lagstiftningen är bara början

Den nya lagstiftningen innebär, som många andra redan påpekat, att saker vi i dag vet aldrig skulle kunnat vaskas fram.

Det är alltid synd om oss journalister. Jag vet ingen annan yrkeskår som ömkar sig själv så mycket som min.

Det är nedskärningar och skit. En evig kamp mot fake news. Trump och Bylund. Och ett ständigt ältande om ”trollen”, som inte håller med oss i våra ämnesval och perspektiv. Hot och hat – det var det enda som den förra kulturministern, hämtad från medievärlden, kunde prata om.

Den klagovisan har nog bidragit till att allmänheten inte tycks bry sig nu när den fria journalistiken hotas på riktigt.

 

Fram till i onsdags hade Sverige världens starkaste press- och meddelarfrihet. Då beslutade riksdagen att utlandsspioneri är ett tryck- och yttrandefrihetsbrott. Från och med 1 januari nästa år kommer det bli svårare att lämna och publicera uppgifter som kan skada Sveriges relationer med andra länder.

Det låter väl vettigt eller det där skiter väl jag i, tänker många. Världen är lite för skakig för att några som leker Tintin ska få äventyra vår säkerhet. Jag känner till och med journalister som resonerar så.

Den här lagstiftningen innebär, som många andra redan påpekat, att saker vi i dag vet aldrig skulle kunnat vaskas fram. Som att Totalförsvarets forskningsinstitut tänkte hjälpa Saudiarabien med en vapenfabrik.

Låt säga att ett mediehus får veta att det faktiskt är Erdogan och inte PKK som spränger ihjäl helgflanörer i Istanbul – glöm och göm den informationen, annars väntar fängelse.

 

Det där Nato-medlemskapet, som vi förnedrar oss in i. Det kommer ge oss något slags skydd, men innebär också att vi förr eller senare måste skicka ut våra barn till en meningslös död och strider där det begås övergrepp, som vi inte ska få berätta om.

Det här är ett hot mot journalistik och medborgerligt civilkurage på en helt ny nivå. Demokratin naggas i kanten på riktigt. Men det är inte synd om medierna. Vi hade kunnat försvara press- och yttrandefriheten långt bättre än vi har gjort.

En enmansutredning lade fram lagförslaget redan 2016. Vi var en handfull som skrev om det då, men inte ens inför vår egen bransch lyckades vi förklara allvaret. Frågan bemöttes med en axelryckning, jag kände mig nästan löjlig, minns jag. Flera år senare dyker den plötsligt upp igen, inför en chockad journalistkår.

 

Det är samma journalistkår som varit pinsamt tyst om Julian Assange och Edward Snowden. Vi läser John le Carré, men när hans romankaraktärer dyker upp i verkliga livet och ställer krav på oss, vänder vi bort blicken.

Det är alltid källorna, medborgarna, som lever farligast.

Låt den nya lagstiftningen bli en läxa, det här är bara början. När världen är skakig sätter staten sin järnkäft i rörelse, glufs glufs, tugga för tugga.


Följ ämnen i artikeln