Maj såg ut att bli en månad utan gangstermord
Maj såg länge ut att bli någonting så sensationellt som en månad utan gangstermord.
Polisen har nyss hävt avspärrningarna på en skolgård i Örebro och John Johansson, ordförande i kommunstyrelsen, ställer in en presskonferens där socialdemokraterna skulle presentera sina lokala vallöften.
Han säger att det inte är läge att försöka vinna politiska poänger dagen efter att två unga män skjutits ihjäl i staden.
– Polisen behöver bilda sig en uppfattning om vad som har hänt och vad som kan ligga bakom detta. Valrörelsen får vänta.
Vi befinner oss i foajén till Socialdemokraternas lokala kontor, spartanskt inredd, från en inramad valaffisch stirrar Olof Palme på oss från under en rubrik:
”Endast en fast politisk vilja kan fördela det växande välståndet rättvist”.
En slogan från den tiden då socialdemokratin ännu ägnade sig åt stora reformer och Sverige inte låg i topp i Europa över dödligt skjutvapenvåld bland unga män.
Vilka slutsatser kan John Johansson redan dra? Vilka slutsatser kan någon av oss dra?
En är att dessa dödsskjutningar inte längre bara sker i storstäderna.
Gårdagens två mord i Varberga, en stadsdel i Örebros utkanter, hänger möjligen samman med en avrättning i samma område för tio dagar sedan.
I Eskilstuna förlorade en ung man livet i förra veckan. Något dygn senare drabbades Kalmar av sitt tredje mord sedan årsskiftet.
Subkulturen, dödsspiralen, har spridit sig till de medelstora städerna.
I Sverige hittills i år har 31 mord begåtts i kriminella miljöer.
Ungefär dubbelt så många som under motsvarande period tidigare år, trots encrochat, trots lagskärpningar, trots miljardregn över polisen, trots beslutsamma politiska utfästelser om att utvecklingen ska vändas.
Nu stundar sommarmånaderna, en period som de senaste åren har varit synnerligen våldsamma.
Och på en skolgård har blodpölarna tvättats bort.
Här finns dagen efter inte mycket att hämta för en journalist, några blommor och ljus på mordplatserna att fotografera, det är allt, folktomt, det är en fin försommardag, men de boende i området skyndar förbi, få vill prata.
Johansson, kommunalrådet, har suttit i möten hela morgonen, kommundirektören har haft åsikter, oppositionen har åsikter, ledarskribenter på Nerikes Allehanda, regionens dominerande tidning, har åsikter.
Till och med Palme har åsikter.
Han är 40 år gammal, Johansson, har vänliga ögon och fast handslag, han är den första i sin släkt som har gått på universitetet, han har bara tid med en kort intervju.
Segregationen, säger han, är ett stort problem, men politiska beslut har fattats för att åstadkomma förbättringar, de vuxna måste få jobb, de unga behöver vettiga sysselsättningar.
Allt det där som välmenande kommunpolitiker runt om i landet har sagt så ofta under så många år med så få resultat.
De politiker som tvingas möta människors oro och som saknar rikspolitikernas möjligheter att visa handlingskraft genom att kalla till presskonferenser för att presentera ännu en meningslös lagskärpning eller twittra ut sitt missnöje med sakernas tillstånd.
Nu genomgår området förändringar. Hus byggs om. Slutna gårdar ska öppnas. Hyreslägenheter blir bostadsrätter.
Men just i dag håller förskolan stängt.
En stor reklamskylt möter oss vid infarten till området.
”Varberga centrum får nytt liv”.
