Kvinna som dödade sin bror straffas för hårt

Mord, dråp eller uppmaning till självmord?

Fallet med kvinnan som gav sin bror en dödsdos går att användas på juristutbildningarna som exempel på hur små marginalerna kan vara.

Några av tabletterna man fann i sovrummet.

Tolv års fängelse.

Göta hovrätt gav i dag sitt svar i en straffrättslig fråga som är lika komplex och som bortom paragrafernas stumma och känslolösa värld även handlar om två bottenlöst tragiska mänskliga öden.

En ung man med en intellektuell funktionsnedsättning och svår autism, som var inlåst i ett hus i skogen i sex år och som saknade tänder efter att ha gnagt på fönsterkarmar, flyttade till en bostad på sin systers tomt.

Ett drygt år senare var han död, systern hade förmått honom att ta en dödlig dos tabletter och berättat att han skulle bli en ängel.

I förhör sade hon att han ville dö, att hon endast hjälpte honom att ta sitt liv och att hon var oskyldig.

 

Hovrätten reser ett antal invändningar mot kvinnans påståenden.

Brodern var mentalt cirka nio år gammal och förstod därför inte följderna av att svälja tabletterna och att det tvärtom var ställt bortom rimligt tvivel att han inte ville begå självmord.

På grund av sitt handikapp var mannen skyddslös och han förmåddes ta tabletterna av en person han hyste ett särskilt förtroende för.

Även om kvinnan kände sig pressad och hade sin brors bästa för ögonen, han var på väg att bli tvångsomhändertagen, ska gärningen bedömas som mord.

 

Så långt hovrätten och de tolv fängelseåren. Tingsrätten gjorde dock en annan bedömning av de förmildrande omständigheterna och dömde kvinnan till sex års fängelse för dråp, minimistraffet för det brottet.

Men faktum är att det inte ens hade behövt bli dråp. Åklagare Maria Lundberg satte på sig livrem och hängslen och yrkade i andra hand på fällande dom för uppmaning till självmord, ett brott som maximalt kan ge två års fängelse.

Så små kan marginalerna vara i juridikens värld. Så svårbedömt är det här fallet.

Jag upplever båda domarna som välavvägda, balanserade och rimliga, vilket möjligen låter motsägelsefullt.

 

Men bevisvärdering är inte en exakt vetenskap. Försvårande och förmildrande omständigheter läggs i varsin vågskål och en domare värderar inte nödvändigtvis den sammanlagda materian på samma sätt som en annan.

Visst, det kan ge utrymme för visst godtycke. Men hittills har jag inte sett ett bättre system än det vi har. Varje ärende är unikt och lämpar sig därför inte för att avgöras av datorprogram.

Möjligen går det dock att ha synpunkter på straffets längd.

Högsta domstolen har i praxis bestämt att utgångspunkten för mord är 16 års fängelse. Då ska det varken finnas försvårande eller förmildrande omständigheter.

Sett i det ljuset är hovrättens dom förhållandevis mild.

Men detta ärende handlar om en kvinna som hade sett sin bror bli vanvårdad av kommunen.

Mannen led svårt och hon stod inte ut med tanken på ett tvångsomhändertagande, inte minst med tanke på att tjänstemän redan hade fått kraftig JO-kritik för att ha frihetsberövat honom utan lagstöd.

 

Minimistraffet för mord är tio års fängelse. Jag tror inte många hade protesterat om domstolen nöjt sig med det.

Följ ämnen i artikeln