De som dött slipper i alla fall uppleva undergången
Far och jag satt på min systers baksida.
Jag börjar om.
Far och jag satt på min systers altan, drack svart kaffe och pratade om fåglarna som ramlar ner från himlen i ett femtiogradigt Indien.
Här är något jag inte visste men som jag kanske hade kunnat gissa mig till: Fåglar som blir uttorkade tappar kontakten mellan hjärnan och kroppen vilket gör att de förlorar balansen och ramlar ner. Jag är ingen fågel men jag faller i gråt vid trettio grader när jag tappar kontakten mellan mitt lugn och min hopplöshet.
Vi satt tysta en liten stund min far och jag, sedan pekade han mot den lilla kullen.
”Det där trädet brukade se ut som Föreningsbankseken”, sa han och lät som om allt var över. Han hade samma ton 2018 när björkarna dog av torkan.
En enorm ek med för många grenar och helt utan kläder står inklämd mellan diverse enbuskar och björkar och vi tänkte på fåglarna i Indien som inte ens har en döende ek att vila vingarna på.
Är det bra eller dåligt att jag har börjat vänja mig vid tanken på att vi lever i de sista dagarna av mänsklighetens epok?
När jag passerar människor på gatan eller i mataffären så försöker jag möta deras blick och se om de tänker samma tankar som jag, att isbergssalladen har gått upp till hisnande femtio kronor kilot sedan kriget i Ukraina, att Grumme tjyvhöjde tvättsåpan med en mindre förpackning och att vi som art är på väg att dö ut för egen hand.
Vi kommer alla dö, frågan är bara när. När jag var liten var jag rädd för dagen då solen skulle slockna, men det är mer än fyra miljarder år tills dess. Jag är säker på att jag har hittat ett sätt att skydda mig tills dess. Men om Putin blir Natosur och skjuter kärnvapenbestyckat fyrverkeri så kan allt vara slut i nästa vecka.
”Jag är inte med i momsen”, sa korvgubben på torget enligt en anekdot med okänt ursprung. Jag är inte med i Nato, ni andra får göra som ni vill.
Vi kan alla dö närsomhelst och det har stressat mig. Tänk att vilket steg som helst kan vara vårt sista. Oj, nu dog jag, det var oväntat men det var den tiden jag fick, man ska inte klaga, jag fick födas och leva och ha roligt och sen tog det slut.
Jag är fortfarande rädd för att dö, men när andra dör kan jag tänka: synd om dem, men de slipper i alla fall uppleva undergången. De behöver inte tänka på värmen i Indien, fåglarna som faller, att det brinner i Kalifornien tidigare än det brukar, att det brinner i Sibirien, att vi ansöker om Natomedlemskap, att bönderna på Öland oroligt väntar på regn.
För inte så många år sedan tröstade jag mig med att människan i alla tider trott att de levt i det sista tidevarvet. Det är ett ganska fåfängt att göra sig själv till huvudperson i filmen om människans betydelse.
Nu flyger militärplan över radhuset där jag bor. Jag håller för öronen och sjunger ”Man on the moon” tills en av mina döttrar skriker att jag ska byta låt. För när man sjunger för sig själv så sjunger man bara refrängen, varför är det så?
Jag börjar sjunga Lisa Ekdahl.
”Flyg vilda fågel, flyg du som kan.
Hade jag dina vingar så flög jag iväg och försvann.”
Planet far förbi, Det blir tyst.