Män som ”hjälper till” förtjänar inget beröm

Pappan i Ariels reklamfilm beslutar sig för att han från och med nu ska hjälpa sin fru med hushållsarbetet.

Hon är 70 år. När vänner och bekanta kommer på middag är det hon som har handlat, städat och lagat middag. Han serverar fördrink och hon berättar att han hjälpt henne att putsa fönster på förmiddagen. Han får beröm.

Hon är 50 år. Har jobbat 8-17 och knappt hunnit hem innan hon storstädat, tagit reda på tvätten och passat på att rensa avloppet samtidigt som hon ringt både barn och svärmor och försäkrat sig om att alla mår bra. Han har jobbat över men lagar pasta och hon tackar för att hon slapp fixa middag.

Hon är 30 år. Bor i villa, är chef på kontor, gift och har barn. Samtidigt som hon lagar mat svarar hon i jobbmobilen och skickar i väg några mejl. Slänger in en tvätt i maskinen under tiden som potatisen kokar, plockar upp leksaker på samma gång som hon ställer fram middagsporslinet. Han har hämtat barnen på förskolan. Hon tackar honom för att han sett till att de ätit mellanmål.

I slutet av februari släppte tvättmedelsföretaget Ariel en reklamfilm som har över tre miljoner visningar på Youtube och 17 miljoner på Facebook. Innehållet är ungefär scenen som beskrivs ovan, med kvinnan som kommer hem från sitt betalda jobb för att fortsätta det obetalda. På besök i hemmet finns även hennes pappa, i åldern 60+, som stolt iakttar sin dotter samtidigt som han ser tillbaka på hennes uppväxt. På hur hon redan som barn var en ”duktig flicka”. Han blir illa till mods när han ser hur mycket mer hon gör för hushållet jämfört med hennes man. Han vill säga till men inser dubbelmoralen - han själv är ju precis likadan i förhållandet till hennes mamma.

Men så kommer det som tvättmedelsföretaget regisserat som den fina vändningen: pappans insikt att ”det är inte för sent” – från och med nu ska han hjälpa sin fru med deras gemensamma hem. Det är nu publiken förväntas jubla och applådera: ”Vad DUKTIG han är som ska HJÄLPA sin fru!”

Reklamen är inspelad i Indien men igenkänningsfaktorn är global: den ”duktiga flickan” finns överallt och i alla generationer (2015 la svenska kvinnor 207 minuter på hemmet dagligen, männen 154. Då inte inräknat den osynliga organisatören; vem som planerar mat, städning, hämtning, lämning).

Ojämställdheten hemma är värst bland äldre, men långt ifrån bra bland yngre (jämför 40-talister med 80-talister). Kvinnors obetalda hemmaarbete ses fortfarande som självklart samtidigt som män som ”hjälper till” får beröm. Vem som nu begriper hur det ens kan vara möjligt att ”hjälpa till” med något som till hälften är ens eget.

Ariels reklam är på ett sätt ett exempel på att det går att lära gamla hundar sitta - det är fint men kalla det inte att ”hjälpa till”. Så länge män i alla åldrar ska få beröm för att tvätta vill jag ha medalj för varje gång jag på eget bevåg startar dammsugaren.

Många uppmärksammar ojämställdhet

Den 8 mars har funnits med på FN:s lista över högtidsdagar sedan 1978, efter beslut från 1977. Men dagen har sina rötter längre tillbaka än så – den instiftades redan 1910 på den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn. I Sverige har vi firat sedan 1912.

Att exkludera är sällan lösningen

Den 8:e mars väljer Hylliebadet i Malmö att porta alla män och pojkar från badhuset. Bara kvinnor är välkomna och det kommer bland annat att erbjudas gratis sminkning.

Badet tycks visst ha missuppfattat hela syftet med internationella kvinnodagen?