En arbetsslöhet mitt bland arbetslösheten
Jag läser text efter text om arbetslösheten i Sverige. Om ungas frånvaro på arbetsmarknaden och om hur välmåendet i svenskt arbetsliv försämras. Texter där potentiella arbetstagare alltid är offer.
Vid varje avslut ett konstaterande att vi redan befinner oss i en dystopi och att politikerna inte lyfter fingret tillräckligt högt för att förändra, oavsett röd, blå eller grön.
Så är jag med i ännu en rekryteringsprocess, på anställarsidan. Väntar mig en inkorg full av hungriga mejl och ihärdiga telefonsamtal. Det blir inte så. Det kommer några mejl, en del mer ambitiösa än andra. Men flera massutskick där de sökande inte ens brytt sig om att nämna den aktuella arbetsplatsen utan i stället skickat samma till flera olika. En ansökan som max kan ha tagit några få minuter. Det blir trots det en del intervjuer – men desto färre aktuella kandidater. Det är aldrig på utbildning och sällan på erfarenhet det brister. Det är arbetslusten och viljan att bevisa som saknas.
Det här är inget unikt för en enskild bransch. Både av egna och andras erfarenheter (allt från småföretagare till rekryterare) vet jag att det är ett mönster som upprepar sig. Samtidigt som arbetslösheten är fortsatt hög så är svårigheten att hitta personal densamma. Någonstans på vägen måste det ha blivit väldigt fel.
Det är som att samhället drabbats av en osäker arbetsslöhet mitt bland all arbetslöshet. En trötthet som lett till att många slutat anstränga sig – är det för jobbigt låter vi bli.
Kanske har det sina naturliga förklaringar i en rapportering som nästan uteslutande fokuserar på svårigheten att få jobb i kombination med en arbetsmarknad som är på väg bort från de strukturer vi är vana med. Kanske rör det sig om en pessimism så djupt rotad att många inte längre orkar?
Eller kanske är det så att vår syn på jobb bara blir mer och mer komplicerad: ett svart eller vitt antingen eller där arbetslöshet står mot utbrändhet.
Och samtidigt så fortsätter debatten att fokusera på att jobben ska fixas av politiker och många högskolepoäng: hela tiden lösningar där ansvaret lyfts bort från individen. Och det är där jag tror att det brister. Vi vet att problemen finns – vi vet att arbetslösheten är hög. Men vi löser inget genom att helt lyfta bort ansvaret från oss själva.
Vi arbetstagare måste nu, mer än någonsin visa att vi faktiskt vill. Ha yrkesstolthet oavsett titel och se det fina i att jobba sig upp i stället för att direkt börja på topp.
Sträcka på oss och brinna för att bevisa för arbetsgivarna att de är lika beroende av oss som vi av dem.
Ju fler motgångar, desto viktigare att visa att vi behövs – oavsett innehållet i vårt bagage. Och oavsett vad det står för jäkla titel på framtida lönebesked.
Semestersvenskar
I min förra kolumn saknade jag brist på energi - och avslutade med att åka på charter. Och säga vad man vill om svenskar och soldyrkan men så bra vi mår när vi får lite extra D-vitamin (hela planet var så mycket fräschare på väg hem än dit).
Men så kom snön…
Samma dag vi lämnade Gran Canaria så började snön falla över bergen, något som blev en världsnyhet efter att ett lokalt bolag lagt ut bilder på Facebook på sina plogbilar i färd med att röja vägarna. Det är uppenbarligen inte bara vi i norr som fascineras av väder.