Tur att lucian följdes av en brumbjörn med kajal
Jag vet inte om ni klev upp i går morse för att se lucia sjunga in julefriden i Örgryte nya kyrka. Jag satt där framför tv:n i alla fall. En kvart för tidigt till och med, så jag hann se några ödesdigra förvecklingar i ”Hem till byn” också.
Jag kan berätta att årets lucia hade blont, långt hår, rosor på kind och antagligen blåa ögon. Vi vet förstås alla att lucia egentligen borde vara sicilianskt svartmuskig, för den historiska autenticitetens skull. Men om det var den historiska autenticiteten som var det viktiga med lucia, borde vi dessutom hälla kokande olja över henne, sticka ett svärd i hennes hals, döma henne till prostitution och få henne att slita ut sina egna ögon och skicka dem till sin pojkvän.
På det stora hela är den falska, blonda, svenska luciatraditionen lämpligare som familjeunderhållning.
Hur som helst kunde jag nästan höra hur en häpen svensk allmoge belåtet tog en extra tugga av saffransbrödet, när denna ljushyllta lucia skred nedför kyrkans mittskepp. Vid det här laget förväntar vi oss trots allt att luciafirandet ska vara en uppfostran i tolerans. Det ska liksom finnas något demonstrativt otraditionellt med lucian. Det har blivit en tradition i sig. Men inte i år.
Sedan klev Rickard Söderberg ut i koret.
Eftersom jag sällan ser på tv hade jag ingen aning om vem Rickard Söderberg är. En snabb googling rådde bot på det.
Killen har ingen dålig pipa. Dessutom bättre stilkänsla än Conchita Wurst. Det finns något småtråkigt platt över Conchita. Baccaravarning. Söderberg, däremot, har odlat en uppenbarelse som ligger någonstans mellan Susanne Brøgger och Benny Andersson. Det kräver verklig originalitet för att lyckas med något sådant.
Men jag kunde inte låta bli att undra vilka känslor den svenska allmogen, den som ännu lever i ”Hem till byn”, kände i det ögonblicket.
Tror ni att den kände sig lurad? Först invaggad i säkerhet, med en lucia av ögonbedövande, gammaldags normalitet. Sedan, när garden sänkts, en godmodigt mullrande brumbjörn med kajal.
Eller tror ni att den - efter alla melodifestivaler, körslag och hela kändissverige bakar - skulle ha blivit besviken om Örgryte inte hade bjudit på något litet blygsamt gränsöverskridande?
Jag undrar om det inte börjar luta åt det senare.