När Sverige blev Ungern

En sen eftermiddag i november kallar Viktor Orbán till en presskonferens som ska hållas mindre än en timme senare.

Ämnet för dagen är kalkstensbrytning och cementtillverkning vid Balatonsjön, ett populärt område med många badplatser och sevärdheter som attraherar såväl ungrare som utländska besökare.

Att pressträffen hålls med kort varsel är så typiskt för Ungerns premiärminister. Han använder gärna den taktiken då kontroversiella regeringsbeslut ska tillkännages och han inte vill att näsvisa reportrar ska ha tid att förbereda sig.

Och kontroversiell, det har sannerligen den här historien varit.

Enligt ungersk lag måste det bolag som vill bryta kalksten då och då begära tillstånd i domstol och just denna gång hade domarna förargligt nog kastat ansökan i papperskorgen, då den var undermåligt utformad.

Orbán hade dock inte varit Orbán om han inte haft en lösning i bakfickan. Han såg helt enkelt till att strunta i den grundläggande maktdelningen mellan regering och domstol och rundade beslutet genom att snabbstifta en tillfällig lag.

En rättslig instans som är satt att granska nya paragrafers laglighet innan de träder i kraft hade visserligen grymtat om att tilltaget kan bryta mot grundlagen, men sådant orkar ju inte en handlingskraftig politiker ta hänsyn till.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán.

Klockan 15.40, gjorde Orbán entré på ett podium med Ungerns och EU:s flaggor bakom sig, flankerad av en underhuggare, teknikminister László Palkovics.

– Med den tillfälliga lagen som grund har regeringen beslutat ge förnyat tillstånd för kalkstensbrytning, inledde premiärministern självsäkert.

– Dagens beslut innebär att de allvarliga samhällskonsekvenserna nu kan undvikas, lade han till.

Allvarliga samhällskonsekvenser? Låt mig innan jag fortsätter refererandet från presskonferensen förklara vad han menar.

Den ungerska regeringen har skickligt spunnit en berättelse om hotande systemkollaps och massarbetslöshet om inte kalkstensbrytningen får fortsätta, en berättelse som journalister lydigt och glatt har trumpetat ut.

Orbán ångade på. Han försäkrade att regeringen följt miljöbalkens bestämmelser och fäst stor vikt vid verksamhetens påverkan på grundvattnet innan han lämnade över ordet till teknikministern.

– Vi var tvungna att undvika allvarliga samhällskonsekvenser, sa underhuggaren.

– Jag vill understryka: samhällskonsekvenserna hade blivit allvarliga.

Premiärministern tog över igen och berättade för säkerhets skull en andra gång att tillståndet endast gäller fram till 31 december 2022.

– Vi måste undvika allvarliga samhällskonsekvenser, suckade underhuggaren och förklarade sedan med en pedagogik värdig en mellanstadielärare att det krävs cement för att bygga bostäder.

– Dessutom var vi tvungna att undvika allvarliga samhällskonsekvenser.

Efter åtta minuter var redovisningen överstökad. Dags för reportrarna.

– Vi behövde undvika allvarliga konsekvenser, svarade premiärministern på den första frågan.

Nästa journalist undrade om inte regeringen är nervös för att domstol i slutändan underkänner det nya tillståndet.

– Vi känner att beslutet vilar på stabil laglig grund, svarade Orbán med sin sedvanliga fräckhet.

– I en demokrati som vår har både medborgare och organisationer möjlighet att överklaga, lade underhuggaren till.

Reporter tre ställde en fråga.

– Konsekvenserna för Ungern hade blivit stora, sa Orbán.

Reporter fyra.

– Vi gör det för att slippa varsel. Konsekvenserna hade blivit allvarliga, svarade underhuggaren.

Var det åttonde gången detta upprepades? Jag har tappat räkningen.

Efter 18 minuter var det över.

Miljö- och klimatminister Per Bolund och näringsminister Ibrahim Baylan höll pressträff om Cementa under torsdagen.

Den normalbegåvade läsaren har för länge sedan listat ut att den här berättelsen inte handlar om kalkstensbrytning vid Balatonsjön utan om Cementas verksamhet på Gotland.

Och det var naturligtvis inte Orbán och dennes sidekick som stod på podiet.

Presskonferensen för några timmar sedan hölls av vice statsminister Per Bolund och näringsminister Ibrahim Baylan.

Vi kan alla föreställa oss hur Sveriges regering hade låtit om det var Ungern som betedde sig på detta vis.