Behovet av en syndabock
Dödstalen stiger. Mardrömmen och tragedin från i våras är på väg att återupprepas.
Våra nordiska grannar klarar sig fortfarande markant bättre.
Då ökar behovet av att hitta en ansvarig, en syndabock.
Men tänk om ansvaret vilar tungt på dig och mig och inte bara på Anders Tegnell och Stefan Löfven?
När äldre i våras dog som flugor på äldreboenden samtidigt som dödstalen var mycket lägre i Norge, Finland och Danmark var en av förklaringarna som kom från Folkhälsomyndigheten att de istället skulle drabbas hårdare i en andravåg.
Nu är andravågen här och dödstalen stiger åter brant i Sverige, men inte hos våra nordiska grannar.
Det blev inte som Folkhälsomyndigheten förutspådde.
Inte här heller, är man frestad att tillägga. Många av FHM:s förutsägelser har visat sig mer eller mindre felaktiga. Som prognosen i början att viruset sannolikt aldrig skulle bli allmänt spritt i Sverige eller att det inte skulle bli någon kraftig andravåg. I efterhand är det lätt att se att om vi gjort vissa saker annorlunda hade vi förmodligen inte fått en så kraftig smittspridning i samhället.
FHM kunde ha uppmanat alla som kom hem från utlandsresor efter sportloven att sätta sig i karantän. Sverige kunde ha stängt sina gränser för alla, inklusive EU-medborgare, med kravet på 14 dagar i övervakad karantän för att få resa in i landet.
Men detta var åtgärder som när de borde ha vidtagits hade ansetts överdrivna och väldigt ingripande i människors vardag när vi ännu inte hade någon känd samhällsspridning i Sverige. De hade varit svåra att få allmän acceptans för.
Men i efterhand vet vi att stängda gränser varit en effektiv åtgärd mot smittan. Kombinerad med tvingade karantän, omfattande testning och smittspårning.
Agerade långsamt
Se på Sydkorea, Japan, Kina, Taiwan, Nya Zeeland och Australien som alla har väldigt låga dödstal. Alla utom Kina är öar eller halvöar som har lätt att kontrollera sina gränser och har stränga karantäns- och smittspårningsregler.
I Asien fanns också en beredskap efter att de i början av 2000-talet drabbades av den ännu dödligare Sars, orsakat av ett annat coronavirus.
Sverige agerade för lamt och för långsamt för att stoppa smittan. Men hade vår befolkning verkligen accepterat att få dörrarna till sina hem igensvetsade som man gjorde i Wuhan, Kina för att se till att folk höll sig hemma?
Tillbaka till frågan som gnager. Hur kan Norge (66 döda/miljon invånare), Finland (74) och Danmark (147) ha så mycket lägre dödstal än Sverige (681)? Tio gånger färre döda. Hur kan storebror Sverige vara så mycket sämre?
En sak det sannolikt inte beror på är att de haft tuffare restriktioner. Övriga nordiska länder har generellt sett inte haft så väldigt annorlunda regler jämfört med Sverige. Lite striktare men inte mycket.
Tittar vi ut över Europa finns det många länder som haft mer strikta lockdowns än Norden. Ta exempelvis Italien, Spanien, Frankrike, Storbritannien och Belgien som haft månader där befolkningen knappt fått vistas utomhus för annat än att handla mat, gå ut med hunden och åka till samhällsnödvändiga arbeten.
Hur ser det ut där i dag?
Ligger i topp
Samtliga dessa länder har åter en mycket omfattande smittspridning och höga dödstal. Alla, utom Frankrike (plats 15), ligger i den föga smickrande topp tio över länder med högst dödstal per miljon invånare. Trots stenhårda nedstängningar klarar de sig sämre än Sverige.
Uppenbarligen är lockdowns ingen universalmedicin.
Kanske är den enkla förklaringen att våra nordiska grannar fick in mycket mindre smitta från utlandet i inledningsskedet när de flesta famlade i blindo. De länder som lyckades hålla smittan stången i våras har generellt sett lägre antal smittade även i den andravåg som nu pågår.
Men det är oerhört många variabler som ska vägas samman för att hitta facit till varför övriga Norden klarat sig bättre. Kanske får vi aldrig veta svaret.
Covid-19 är en lömsk och för vissa dödlig sjukdom. Den skapar inte bara sorg utan också en extrem frustration i våra samhällen. Vad ska vi göra för att bli av med den? Hur ska vi stoppa viruset? Varför görs det inte mer?
Vi förväntar oss att ansvariga som statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven ska ha bestämda svar. När vi inte får några eller när Tegnells prognoser gång på gång slår fel blir vi irriterade, oroliga och arga.
Någon måste ju hållas ansvarig för den eländiga situation vi befinner oss i.
Den bistra sanningen är tyvärr att viruset inte låter sig kontrolleras. Covid-19 är en osynlig fiende som vi fortfarande vet väldigt lite om och som invaderat varje hörn av världen. Inte ens om man vidtar extrema åtgärder är framgång garanterad.
Skyller på andra
Budskapet från myndigheterna att social distansering är grundläggande för att inte bli smittad eller sprida smitta kan knappast ha undgått någon. Ändå tolkar vi det väldigt olika.
Jag hör enskilda i olika kanaler upprört berätta hur de varit på stan och handlat och chockats över hur många människor det är i butikerna och hur mycket trängsel det är på bussar och tåg. Då brukar jag tänka; men du själv då? Du är ju där och bidrar till trängseln.
Men det är som om vi är blinda för våra egna handlingar. När myndigheterna strängt uppmanar människor att inte handla på Black Friday hör vi tillsägelsen men tycker att den gäller alla andra men inte oss själva. Just vi måste ju få göra ett klipp. Jag tror denna blindhet inför det egna uppträdandet gäller de flesta av oss.
Precis som ansvariga hela tiden skyller på varandra så kräver vi att andra ska ta ansvar men är inte lika pigga på att göra det själva.
Många ropar på hårdare restriktioner men hur hårda restriktioner som än införs hjälper de inte om människor låter bli att följa dem.
De ansvariga på Folkhälsomyndigheten och i regeringen ska givetvis ställas till svars för hur coronapandemin hanteras. Lite mer ödmjukhet och förmåga att erkänna misstag från deras sida skulle inte skada.
Men ansvaret för att minska smittan ligger hos oss alla. Det hjälper inte att bara klaga på makthavarna.