Trygghetsavtalet löser inga mord
Vettiga förslag, populism av mest enfaldiga slag och stöldgods.
Regeringens nya trygghetspaket kunde ha varit såväl bättre som sämre.
Under de 100 dagarna med ny regering har tolv mord skett i Sverige med skjutvapen.
Det här är siffror som opposition och vänsterns debattörer sannolikt inte har någonting emot att utnyttja, men det krävs ett betydande mått av intellektuell ohederlighet för att hävda att det är ett misslyckande att utvecklingen inte redan har vänt.
Med det sagt var dagens pressträff med Tidöavtalets fyra partiledare inte mycket till julklapp för dem som röstade på högern med förhoppningen om att unga mördare ska låsas in och ordning och reda återställas.
Statsminister Ulf Kristersson inledde tillställningen med att påpeka att det i år har skett lika många dödsskjutningar i lilla Södertälje i år som i stora London.
Han hade naturligtvis rätt i att denna situation är oacceptabel och att politiken måste åstadkomma mer än vad som har gjorts och att stenar måste vändas.
Vilka stenar som är klokast att vända på är dock en inte alldeles enkel fråga att besvara och när Jimmie Åkesson, SD, fick ordet visade det sig att det låg en visitationszon under den han lyfte.
Det ska bli möjligt att tillfälligt inrätta områden där exempelvis kroppsvisitationer och husrannsakan i bilar ska kunna genomföras utan att det föreligger en brottsmisstanke.
Åkesson påpekade att Danmark har detta verktyg och att det bedöms ha haft effekt.
Det han inte berättade var att den enda utvärderingen som har gjorts genomfördes av det danska justitiedepartementet, som inte alldeles överraskande kom fram till att reformen det själv arbetat fram var toppen.
Danska kriminologer är mer skeptiska. Det är även alla de svenska polischefer som med all sin erfarenhet i bagaget har uttalat sig i tidningar, radio och tv och sagt att de inte vill ha dessa zoner.
Sanningen är att rättegångsbalken och polislagen redan innehåller generösa möjligheter till visitation av människor.
Det räcker med ”skälig misstanke” om brott som kan leda till fängelse. Att nå upp till den nivån klarar varje polis som har varit med något år med lite kreativitet.
Risken är inte obetydlig att alla de hederliga människor som bor i de utsatta områden där dessa zoner oftast kommer att upprättas känner sig ännu mer utsatta.
Vilket i förlängningen kan leda till agg mot polisen. Och är det någonting som ordningsmakten behöver för att kunna vända utvecklingen, så är det lokalbefolkningens förtroende.
Ebba Busch gjorde som Åkesson. Hon förbrukade lika mycket energi som ett kärnkraftverk alstrar till att undvika att nämna nackdelar.
Anonyma vittnen blev hennes kort att spela ut. Ett verktyg som utreddes för bara några år sedan och befanns vara en dålig idé.
Visst, den tystnadskultur som finns måste brytas, men Sveriges grannländer, som tillåter den här sortens vittnen, använder nästan aldrig systemet.
Den främsta orsaken till det är att domstolar tillmäter sådan bevisning väldigt lågt värde.
Säg att någon påstår att du har begått ett brott. Säg att det är din granne som gör det. En granne som du sedan lång tid befinner dig i någon konflikt med av anledningar som inte har med brottsanklagelsen att göra.
Det här är onekligen värdefull information. Men du kan inte berätta det, eftersom du inte vet vem vittnet är.
Att det blir riksmarsalk och tidigare hovrättspresidenten Fredrik Wersäll som ska utreda de anonyma vittnena saknar inte oavsiktligt underhållningsvärde.
Han har tidigare pessimistiskt suckat att ”det går inte att utesluta att det kan ha effekt på marginalen” då journalister har frågat om saken.
Den dystra sanningen är att anonyma vittnen å ena sidan försämrar rättssäkerheten och å andra sidan är ett närmast värdelöst verktyg.
Jag är inte tillräckligt kremlologiskt bevandrad för att avgöra om det finns några slutsatser att dra av det faktum att den korvätande rabulisten Johan Pehrson var sist i kvartetten att få ordet.
Liberalernas ledare fick den otacksamma rollen att låtsas som att han visade handlingskraft då han meddelade att det finns ett färdigt lagförslag om att sänka åldersgränsen från då socialnämnden kan besluta om åtgärder utan föräldrars medgivande från 15 års ålder till tolv.
Säkert vettigt, men det här är en produkt som den socialdemokratiska socialministern Lena Hallengren ligger bakom.
Nu var det dessbättre inte bara dumheter och sossepolitik som presenterades. Busch och Persson påpekade vikten av det förebyggande arbetet. Det gjorde de rätt i.
Om inte nyrekryteringen till gängen stoppas, kommer skjutandet och sprängandet bara att fortsätta och fortsätta och fortsätta.
Att kommunerna ska får ett lagstadgat ansvar för det förebyggande arbetet är i och för sig även det arvegods från den förra regeringen.
Men tillsammans med extra pengar till Brå, Bris och stödlinjetelefonen för barn bildas ett vettigt paket.
Den positivt inställde ser dagens trygghetspaket som en bra början.
Skeptikern inflikar att så länge bara var femte gangstermord klaras upp, så kan politiker idissla visitationszoner tills korna somnar utan att någonting blir bättre.
Vilket av dessa perspektiv som är sannast ligger, som så mycket annat, i betraktarens öga.