Kan talet om samarbete vara mer än tomma ord?
Svensk politik gör ett lappkast.
Från stenhård konfrontation till samarbete.
Kan det verkligen vara sant?
När partiledarna möttes i SVT:s partiledardebatt var det nya tongångar. Borta var de senaste årens stenhårda konfrontation mellan Socialdemokraterna och Alliansen.
I stället sträcktes det ut händer åt höger och vänster, det talades om samarbete och om vikten av blocköverskridande överenskommelser.
Den snabba attitydförändringen ska ses i ljuset av att Decemberöverenskommelsen, DÖ, sprack i fredags. Det var ett avtal mellan regeringen och Alliansen som gick ut på att budgetförslaget från den partikonstellation som är störst skulle gå igenom riksdagen. Landet skulle kunna regeras.
På pappret var svensk politik då tillbaka på samma ruta som när Sverigedemokraterna fällde regeringens statsbudget för tio månader sedan. Alltså på randen till kaos.
Men i själva verket tycks det förhålla sig precis tvärtom. Statsminister Stefan Löfven (S) sträckte ut handen redan i lördags, följde upp med ett försonligt Facebookinlägg igår och hävdade överraskande att Anna Kinberg Batra (M) hade helt rätt i ett av sina resonemang under partiledardebatten. Det har aldrig hänt förut.
Anna Kinberg Batra kontrade med att bjuda in regeringen till överläggningar om flyktingkrisen och Jan Björklund (FP) underströk att det just nu inte vore ansvarsfullt att kasta in landet i en inrikespolitisk kris.
Centerns vikarierande partiledare Anders W Jonsson hävdade att det politiska landskapet i Sverige nu är helt nytt sedan DÖ spruckit. Men han har fel. Det är det traditionella landskapet som kommer till heders igen.
Sverige har, med enstaka undantag, styrts av minoritetsregeringar sedan enkammarriksdagen infördes 1971. De har, precis som Stefan Löfvens regering, inte kunnat vara säkra på att deras förslag får tummen upp av riksdagen.
För att undvika att få stryk har minoritetsregeringarna gjort upp med andra partier. Antingen innan de lägger sitt förslag på riksdagens bord. Eller, det absolut vanligaste, genom uppgörelser i riksdagens olika utskott.
Det är så Sverige normalt styrs och det är uppenbarligen så både regeringen och Alliansen vill att det ska bli igen nu när det märkliga skapelsen DÖ kastats på sophögen. Det är tillbakagång till praxis som jag tror att alla innerst inne tycker är bra.
Men kan man vara säker på att samarbetssnacket inte bara är tomma ord? Nej, det kan man inte. Men det som talar för att det är allvar är att alternativet är samarbete med SD. Och det är en lösning som inget av de sju andra riksdagspartierna vill ha.
Det som talar emot är den djupa misstro som präglar motståndarnas uppfattning om varandra. Alliansen misstänker regeringen för fulspel, regeringen är skeptisk till Alliansen. Det blev tydligt, för vilken gång i ordningen, även under debatten då de inte ens kunde enas om vad som hänt på ett möte i Rosenbad för ett par veckor sedan om flyktingkatastrofen.
På måndagseftermiddagen möts Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven i en duell i Sveriges radio. På onsdag är det partiledardebatt i riksdagen. Om samförståndsandan överlever dessa drabbningar kan man tro på att attitydförändringen är beständig. Till dess, håll tummarna.