I en tid när svarta moln hopar sig måste alla demokrater gå samman
Det var en gång på 1960-talet när jag röstade i allmänna val. Nämligen i det franska presidentvalets andra omgång när jag dumt nog lade min röst på Mitterand, eftersom han åtminstone var socialdemokrat och därmed vänstrare än Charles de Gaulle, som ju var klart höger.
Jag har aldrig slutat skämmas över det beslutet. Frågan om vem som bäst passar för ämbetet som republikens president är inte utan vidare en höger/vänsterfråga. Snarare handlade det om vem som kunde avsluta kriget i Algeriet och vem som ledde de Fria Fransmännen under de mörka åren av nazitysk ockupation.
Något senare under 1960-talet lyckades jag utveckla ett ideologiskt motiv för att inte rösta. En fri politisk skriftställare bedriver politik genom att skriva. Ledarskribenter är inte fria. De tar betalt för att skriva åt ett politiskt parti. Den frie skriftställaren måste däremot vara höjd över varje sådan misstanke. Eller som min näre vän på den tiden, Staffan Heimerson (nyligen sparkad från Aftonbladet på grund av förgripliga politiska meningsyttringar), uttryckte saken: ”Politikerna ska inte ha några applåder från pressläktaren”.
Decennium efter decennium lyckades jag ta betäckning bakom den devisen. Inga läsare skulle någonsin behöva misstänka att mina ord hade varit i säck innan de kom i påse, eller hade någon dold partipolitisk förbindelse, eller var censurerade.
Men nu går det inte längre. Det mörknar över Europa. Ryssland, Polen och Ungern monterar beslutsamt ner demokratin och deras svenska anhängare i SD snickrar bit för bit ihop en ny ideologi som får en allt tydligare skepnad lik 1930-talsfascismen. Ja, jag är mycket väl medveten om att det ordet bör användas med sparsamhet och precision och inte som slarvigt skällsord.
Men inför våra ögon, i värsta fall förblindade ögon, håller SD med pedantisk målmedvetenhet på att bygga en fascistisk ideologi, omdöpt till ”nationalistisk konservatism”, fast anpassad till vår tid. Det handlar alltså inte om det utanverk vi alla känner igen från journalfilmerna: bokbål, fackeltåg i natten, politiska uniformer, hotfulla kampsånger och krossade skyltfönster.
Strategin går betydligt djupare än så.
Rashatet blir allt tydligare, även om man bytt ut ordet ras mot ”nedärvd essens”. Bara under de senaste veckorna har SD:arna lanserat idén om kriminalitet som beroende just på ”nedärvd essens” och absolut inte socioekonomiska orsaker. På samma sätt som nazismen motiverade sin antisemitism.
Samtidigt lägger SD stor vikt vid en av fascismens grundpelare, klassamarbetet. Det vill säga motsatsen till klasskamp (”splittring” i Jimmie Åkessons vokabulär): klassklyftorna och galopperande ojämlikhet är inte problemet, den kapitalistiska överheten är inte den politiska motståndaren. Fienden är journalister, kulturmarxister, batikhäxor och muslimkramare, liksom självklart babbar som somalier och araber och andra folkfiender.
Nazisternas ”Lügenpresse” har i SD:s språkbruk blivit ”fake news” och de delar helt och fullt Donald Trumps
analys att fri press och tv är folkets fiender. Med SD vid makten, har somliga av deras företrädare då och då lystet meddelat, skall det bli slut med dylikt, liksom i föregångsländer som Ungern. När Jimmie Åkesson häromdagen meddelade att han ville stänga ner radions P3 på grund av ”vänstervridning” syntes hans bockfot mycket tydligt.
Den kulturpolitik som partiets ideologer börjat snickra på är i sin parodiska bygderomantik närmast identisk med den nazistiska vurmen för det ”germanska ursprunget” som förhärskande innan underlägsna utländska influenser massinvandrade.
”Vilka partier kan man rösta på?”
SD är alltså tydligt på marsch tillsammans med den europeiska extremhögern och marschriktningen leder bort från enklare högerpopulism med invandring som enda fråga och mot ett ideologiskt bygge av en helt annan och genomtänkt kvalitet. Att allt detta tycks svårt att se beror på att det kan förefalla mardrömslikt overkligt.
Så vadå inte rösta!? I en tid när de svarta molnen hopar sig i förskräckande välbekanta formationer måste alla demokrater gå samman i självförsvar.
Fast vilka partier kan man då rösta på? Självklart inte det större och det mindre högerpartiet. När fascister kommer till makten så är det av historisk erfarenhet aldrig på egen hand utan alltid med hjälp av högern.
De två högerpartierna är alltså demokratiskt opålitliga i det här sammanhanget. Men liberalerna i mitten? Demokratiska är de ju. Det blir ändå tveksamt just nu eftersom de kan tänka sig en ny ”allians” med högern i en regering som är beroende av SD. För deras del får man hoppas på ett uppvaknande till nästa val.
Den antifascistiska folkfronten – för att nu verkligen använda 1930-talsspråk – kan alltså för närvarande bara mobiliseras till vänster. Inte så kul att tvingas välja mellan de partierna. Men självklart inte Fi.
Vi har inte råd att kasta bort röster.
Återstår de före detta socialdemokraterna, som av rädsla för att stöta sig med ”radhusägarna i Nacka” låtit SD överta klasskampen (fast i bakvänd variant). Hellre har de före detta socialdemokraterna låtit klyftorna i samhället växa i rekordfart.
Och vad med V, de nuvarande socialdemokraterna? De som fått ”identitetspolitiken” på hjärnan och tycks tro att man är höger eller än värre SD om man är emot reaktionära moralpoliser i förorten. Eller elektricitetsmotståndarna, bilhatarna och foliehattarna i MP?
Inget lätt val. Men från och med i år är det en fråga om demokratins överlevnad i Sverige. I värsta fall får jag dra lott mellan de tre innan jag förstagångsröstar.
För övrigt anser jag att ...
… ett fåtal siffror i valrörelsens sifferhav är särskilt intressanta: 99,9 procent av de infödda svenskarna begår inte våldtäkt, inte heller 99,6 procent av invandrarna. Den årliga skattesmitningen beräknas till 43 miljarder, kostnaden för invandring till 40 miljarder.
… vissa av Aftonbladets sportkrönikörer borde skickas på stödundervisning i svenska och förses med ett engelsk-svenskt lexikon.