Politikernas fel att begåvningskraven på blivande poliser sänks
Under största möjliga tystnad har begåvningskraven till polishögskolan än en gång sänkts.
Jag antar att det är så här det slutar då politiker har orealistiska förhoppningar på hur snabbt myndigheten kan växa.
Det var tidigare i veckan onekligen frestande att skriva en kolumn om en debattartikel i Polistidningen som väckte betydande uppmärksamhet i tidningar, radio och tv.
En lärare vid en av polisutbildningarna slog larm om att antagningskraven blivit så låga att strängt taget vem som helst numera kunde komma in.
Figurer som inte fattade vad de hade för personnummer, som kunde tänka sig att skjuta fyllon som inte lämnade ifrån sig flaskan eller som ertappats med att fuska.
En kår bestående av imbecilla våldspsykopater är för all del en lovande ingrediens i en dystopisk film, men av lätt insedda skäl det sista Sverige behöver.
Men kunnigt folk inom polisvetenskap ifrågasatte den bild som debattören tecknade och jag beslöt att inte skriva.
I dag avslöjar dock Ekot att begåvningskravet vid ansökningar till polisutbildningen sänkts.
Det är inte första gången det sker. Fram tills 2016 krävdes en fyra på en niogradig skala för att bli godkänd. Men för många hoppfulla unga män och kvinnor stöp där och gränsen sänktes till en trea.
Det krävs fortfarande en trea. Men det är sedan i januari i år lättare att få den. Kraven har sänkts. Vips river bara 16 procent av de sökande på detta hinder, jämfört med över 26 procent tidigare.
Ett snilledrag lika kreativt som när tidningar nuförtiden lyckas räkna fram att just deras blaska minskar minst i svensk press.
Nu är inte denna förändring hela världen. I allt väsentligt är det duktigt folk som blir poliser.
En del olämpliga studenter kommer i och för sig in på högskolan, men de flesta av dem faller bort under utbildningen eller den efterföljande tiden som aspirant ute i verkligheten.
Med det sagt saknas inte oroande tecken. Antalet disciplinärenden ökar. Fler studenter stängs av. Det är i någon mån en logisk följd av att myndigheten expanderar, men det är inte hela förklaringen.
Och därmed börjar vi närma oss ämnet för denna kolumn, nämligen Polisens växtvärk med allt vad den för med sig.
Ta bara den funktionsinriktade polisutbildningen, ett snabbspår på 48 veckor.
Tanken är i grunden god. Experter inom olika områden, från biologer till socionomer, utbildas till poliser i stället för att poliser utbildas till experter.
Men den här utbildningen har börjat användas till massrekryteringar för att fylla platser på lärosätena.
För att förstå den här utvecklingen och de problem den medför behöver vi för ett ögonblick återvända till den bisarra politiska budgivning som hastigt och mindre lustigt bröt ut våren 2017.
– 2500 nya poliser, ropade Liberalerna.
– 5000, höjde Moderaterna till.
– 7000, röt SD.
Så där fortsatte det. Kristdemokraterna trodde sig sannolikt avgå med segern med sina 10 000. Men plötsligt vaknade Socialdemokraterna till liv och stängde i kraft av regeringsinnehav auktionen med att tangera det budet.
Att ledarna för polisutbildningarna skrev långa debattartiklar om att det var omöjligt att med bibehållna krav på kvalité starta utbildningar för så stora kullar, var givetvis ingenting som politikerna lyssnade på.
Visst. Fler poliser behövs. Det har de flesta insett. Men i avsaknad av den politiska mognad som krävts för att våga erkänna att myndighetens tillväxt måste ske med eftertanke, är vi på väg att hamna i en situation som kan visa sig vara mycket dyster.
Låt mig få avsluta den här texten med ett anspråkslöst förslag till att göra polisen till ett attraktivare yrke som drar till sig fler och bättre lämpande sökande.
Höj lönerna.