Äntligen stod Kristersson i talarstolen
Äntligen stod Ulf Kristersson i talarstolen.
Klockan var nästan ett på natten då moderatledaren gjorde entré på partiets valvaka och jublet steg då han sa alla de där sakerna som en politiker som tror och hoppas att han har vunnit säger.
Har den evige tvåan äntligen blivit etta?
Det var en lång dags färd mot natt och en sannolik framgång och samtidigt ett nederlag ingen ville kännas vid.
Kristersson anlände till det stora hotellet vid Norra Bantorget i Stockholm klockan kvart över sju på kvällen i den där kampanjbussen han har kört land och rike runt i de senaste veckorna.
Han log då han steg ur, skämtade självsäkert med journalisterna, ”nämen är ni här”, stannade upp, inte en chans att fotograferna inte skulle få tid att ta sina bilder.
– Jävla förrädare, skrek en man som cyklade förbi utan att väcka någon annan reaktion än svarta blickar från livvakterna från Säpo.
SVT tryckte fram en mikrofon.
– Jag är inte nervös, sa Kristersson med den där rösten som endast nervösa politiker har.
– Den som inte har ett regeringsunderlag kan inte bilda regering, lade han insiktsfullt till och plöjde med sin stab genom pressuppbådet och upp för en trappa till den avdelning där partiledningen höll till.
Nere i restaurangen minglade högerfolk förväntansfullt. Öl och champagne. Eurodisco i högtalarna.
De yngre var striktare klädda än de äldre. Men så tar det också årtionden i de här kretsarna att tillägna sig det självförtroende som krävs för att se avslappnad ut.
Kvart i åtta tystnade plötsligt sorlet. TV4:s vallokalsundersökning.
Hakor tappades, blickar dog, axlar sjönk.
Moderaterna sjönk skoningslöst. Positionen som näst största parti tappad till SD. Magdalena Andersson hankade sig kvar som statsminister.
– Detta är inget som gör oss lyckliga, suckade gamle kulturministern Lena Liljeroth.
– Det blir en lång kväll, mumlade tidigare partisekreteraren Gunnar Hökmark.
En kvart senare var det dags för SVT:s första undersökning. 176 mandat till vänstern, högern 173.
Ett ljudisolerat rum på Orfield Laboratory i Minnesota håller för närvarande rekordet i ”världens tystaste plats”.
Frågan är om inte den avsaknad av ljud som lade sig över Moderaternas valvaka utmanade om den titeln.
Kanske var det alkoholen, kanske var det insikten att det är trist att deppa, kanske var det vetskapen att tidiga prognoser inte alltid håller, men stämningen återhämtade sig.
Moderater skrattade, moderater skålade, moderater stampade takt till de oförargliga discohitsen som pumpade ur högtalare.
Klockan halv nio lösgjorde sig partisekreterare Gunnar Strömmer från vip-avdelningen för att mingla med undersåtarna.
– Det här är jämnt. Det är först om några timmar vi vet hur det går, sa han till SVT.
– Det här är jämnt. Det är först om några timmar vi vet hur det går, sa han till Sveriges Radio.
– Det här är jämnt. Det är först om några timmar vi vet hur det går, sa han till DN.
– Det här är jämnt. Det är först om några timmar vi vet hur det går, sa han till Aftonbladet.
En ung tjej vid bardisken höjde sitt ölglas och skrek ”utlandsrösterna är ännu inte räknade”, jubel bröt ut.
Men för varje nytt distrikt som räknades, för varje ny prognos som tv förmedlade, för varje ny rubrik som utsåg Magdalena Andersson till segrare sjönk stämningen.
Anonyma röster suckade. Anonyma röster muttrade att det inte borde vara möjligt för högern att förlora ett val som handlar om brott och straff, försvaret och energi.
But it ain't over till the fat lady sings, som de säger i USA.
Nya distrikt räknade, plötsligt ledde högern. Jubel. Vrål. Kramar. DJ:n höjde volymen. Ace of Base. 90-tal.
En halvtimme senare, ny prognos, fortsatt ledning. ”Uffe, Uffe, Uffe”, skanderade anhängare som vore vi på en Lundell-konsert.
– Det är jämnt, mös partisekreterare Strömmer.
Mandat kom och gick, hela tiden övervikt för högersidan, ibland minimal, ibland lite större.
Någon gång efter midnatt hade partiledarna från vänster till höger hållit sina tal och tackat sina medarbetare och hittat någonting att låtsas vara glada över.
Alla förutom den evige tvåan, Ulf Kristersson, som förlorade striden om ordförandeskapet till Moderata ungdomsförbundet 1992 till Fredrik Reinfeldt och som förlorade sitt första val som partiledare, 2018.
Mycket tyder på att han blir Sveriges nästa statsminister.
När klockan passerat ett på natten steg jublet mot taket då huvudpersonen kom in på scen, strålande av glädje.
Moderater kramade varandra, höjde armar i triumf, skrattade.
Trots att deras parti backade för andra valet i rad.
Trots att positionen som största högerparti förlorades till Sverigedemokraterna. En katastrof för den moderata självbilden och ett skifte som kommer att få politiska konsekvenser.
Men det här var inte natten för deppigheter.
– Vi vet inte hur det här valet kommer sluta. Men vi gick till val på att förändring är möjligt och att vi kan leda den förändringen. Jag vill samla, inte splittra, sa Kristersson.
– Jag vill be om tålamod. Det definitiva resultatet måste fastställas först.
Det här var natten då moderatledaren kunde gå och lägga sig med en seger inom räckhåll.
Redan det är en betydande framgång för politikern som så länge var den evige tvåan.