Det är dags att visa att vi står upp mot danskarna

Det kalla kriget har nått ett vägskäl

Rätta mig om jag har fel men är det inte så att inga två länder har utkämpat så många krig mot varandra som Sverige och Danmark?

Det där jag precis sa alltså, rätta mig inte om jag har fel, det är bara nåt man säger. Jag vill under inga omständigheter bli rättad. Inte ens lätt korrigerad. 

 

Nu vet ni det så låt oss gå vidare.

 

Det påstås att vårt sista krig tog slut den 14:e januari 1814 i och med Freden i Kiel efter att Danmark hamnat på den förlorande sidan i Napoleonkrigen. 

Dom gav oss Norge och vi lovade att lägga ner Barsebäck. 

Men vi vet ju alla att det har pågått ett kallt krig mellan oss sen flera år tillbaka. Tror det började med Dansk Folkepartis framgångar, vilket förändrade vår syn på Danmark och danskarna. 

Tidigare hade vi bara beundrat, nästan älskat, danskarna men nu började vi se dom som ett gäng främlingsfientliga, bakåtsträvande grisbönder. 

 

Danskarna i sin tur svarade med att se på oss som ett gäng naiva, feminiserade, islamistvurmande hanrejar.

Slag efter slag har utkämpats utan att någon vågat ta steget till öppet krig.

Danskarna slog till med något hån om att vi förbjudit ballonger, vi klippte till med att ta in alla dom danskar som tvingats fly sitt hemland på grund av att dom förälskade sig i en icke-europé.

 

Då införde vi tullkontroll vid gränsen varpå dom gjorde detsamma.

Sen sa dom att dom tänkte behålla gränskontrollen permanent för att vi var så kriminella, vi kontrade med att inte bry oss om att dom fått ett par pandor från Kina.

Danskarna bara: Kolla vilka fina pandor vi har! 

Och vi bara: Va? Pandor? Vad är det för nåt? Jasså svartvita björnar som inte vill knulla. Nä tack, vi föredrar pilska björnar i färg, helst i brunt.

 

Så där höll vi på.

 

Nu har danskarna dock trappat upp detta kalla krig genom att hälla bajs i vattnet. 

Här kan jag inte låta bli att känna en motvillig beundran för danskarna.

Tänk att man är beredd att hälla avföring i sitt eget vatten bara för att man vet att det också kommer drabba ens fiende.

Det krävs en vilja av stål och en nästan fanatisk övertygelse för att göra något sådant.

Lite som den brända jordens taktik som ryssarna brukar använda sig av.

De danska planerna på utsläpp av orenat avloppsvatten i Öresund har lett till nya avslöjanden och politisk debatt. Arkivbild.

 

Och som om det inte var nog med att vi nu alla badar i skit så har dom också stängt gränsen helt för oss, trots att vi öppnat upp vår för dom.

Denna gång var anledningen inte kriminalitet utan för att vi är så pestsmittade. 

Hur vi nu svarar på detta är av största vikt.

Upptrappningen är så pass allvarlig.

Det har gått från ret och kivning till ren mobbning. 

Vi står inför ett vägskäl.

 

Antingen gör vi som vi gjorde med pandorna fast fullt ut.

Vi ignorerar dom totalt.

Och då menar jag totalt. 

Om det flyter upp danskt bajs på våra stränder, inte så mycket som en kommentar från vårt håll.

 

Vi bygger en ny bro.

En som går runt Danmark till Tyskland, kosta vad det kosta vill.

Reviderar våra historieböcker och ritar om världskartorna så att det blir lite suddigt där mellan Skåne och kontinenten.

 

Men kommer det hjälpa mot sådana inbitna mobbare som danskarna?

 

Det ställer jag mig tvivlande till. 

Därför föreslår jag den andra vägen 

Slå till militärt.

Rejält och helst oproportionerligt hårt.

Spränga Rundetårn och demolera Den lilla sjöjungfrun.

Vad mer?

 

Jo men typ köra över några trupper som får röja lite längs kusten en vecka eller två. 

Skrämma slag på deras grisar.

Slicka av chokladen på deras wienerbröd.

Dricka upp all Carlsberg samtidigt som man gör det jävligt klart att den smakar som vilket annat urvattnat lagermärke som helst. 

Visst det kan ta emot att gå så pass hårt tillväga men det bästa sättet att få en mobbare att sluta är väl att slå den på nosen, eller hur?

Och nu är det dags att visa att vi svenskar står upp mot mobbare.

 

Att det inte är för intet vi döpt vår nationalarena efter organisationen Friends.