Har verkligheten sprungit ifrån palestinierna?
Flera gånger har palestinska ledare varit mycket nära ett slutgiltigt fredsavtal med Israel. Men dragit sig ur i sista stund i hopp om bättre villkor.
Nu har Donald Trump istället gjort en deal som förpassat dem till sidlinjen.
Har verkligheten sprungit förbi palestinierna?
Ända sedan Israel föddes som stat 1948 har arabvärlden vägrat bli dess kompis. Länder som Egypten, Jordanien och Syrien har flera gånger attackerat Israel militärt. Övriga som Gulfstaterna och Saudiarabien har stenhårt backat upp palestiniernas krav om att Israel ska bort (till en början) och senare att palestinierna ska få en egen stat.
Avtalen med Förenade Arabemiraten och Bahrain som i går skrevs på i Vita huset är första gången, sedan Egypten och Jordanien skrev på fredsavtal med Israel, som arabvärlden bryter den enade fronten mot Israel.
Det är dåliga nyheter för palestinierna.
Deras ovilja att ge upp några av sina krav har satt dem i en usel position. Under andra israeliska ledare än superhöken Benjamin Netanyahu hade de några gånger chansen att få till ett fredsavtal men både Yassir Arafat, år 2000, och Mahmoud Abbas (2008) backade ur därför att de bland annat inte vill ge upp kravet att de palestinier som fördrevs vid Israels bildande skulle få återvända.
Avtal som i dagens ljus framstår som osannolikt bra för palestinierna.
Fredsprocessen har sedan dess helt förlamats av att Netanyahu successivt övergivit tanken på en palestinsk stat. Donald Trump gjord det ännu värre genom att så fullständigt ta Israels parti samtidigt som han utlovade "århundradets fredsavtal".
Under tiden har den geopolitiska situationen i Mellanöstern helt ändrats. Israel är inte längre den stora fienden för majoriteten av arabstaterna. Iran ses som ett mycket större hot.
Fler kan följa
När palestinierna vägrade acceptera Trumps "fredsplan" rundade den amerikanske presidenten istället dem genom att med morötter locka några av Gulfstaterna att gräva ned stridsyxan med Israel och öppna diplomatiska förbindelser.
Sannolikheten är stor att andra följer efter. Bahrain hade aldrig erkänt Israel om de inte först fått grönt ljus från mäktiga Saudiarabien, Irans ärkefiende.
Palestinierna ser det av förklarliga skäl som ett knivhugg i ryggen från forna allierade. Men lite grann har de sig själva att skylla. Deras krav att alla som fördrevs 1948 ska få återvända är helt orealistiskt. Det handlar i dag om drygt tre miljoner människor. Så länge Israel är en judisk stat kommer det inte att ske.
Inte heller kommer Israel att lämna tillbaka alla bosättningar på Västbanken. En del av dem är städer med tiotusentals invånare.
Palestinierna har haft en orealistisk bild av vad som går att uppnå. En inställning som tidigare uppmuntrades av arabvärlden. När arabländerna nu ändrar sig står palestinierna där övergivna utan några verkliga vänner annat än ett militant Iran som vill utplåna Israel. Även om de arabiska befolkningarna fortfarande övervägande står på palestiniernas sida.
Enda fördelen för palestinierna är att Netanyahu tvingats att åtminstone för stunden skrota sina planer på att annektera Västbanken. Därmed finns åtminstone den teoretiska möjligheten till en palestinsk stat kvar även den i närtid i praktiken är död.
Ingen slump
Omvärlden har annars till stor del tröttnat på att konflikten mellan palestinierna och Israel verkar pågå för evigt och bidrar till att hålla konfliktnivån hög i Mellanöstern. Viljan att engagera sig för en lösning har minskat radikalt. Vilket gynnar Israel som är den starka parten.
Att arabvärlden gör den här omsvägningen just nu är ingen slump. I Donald Trump har Saudiarabien och Gulfstaterna haft en nära vän. De är oroliga att valet i november ska resultera i att Trump blir utbytt mot Joe Biden som sannolikt inte kör en lika tuff linje mot Iran. Om de kan hjälpa Trump att bli omvald är mycket vunnet för dessa arabstater.
På samma sätt är det ingen slump att Trump sytt ihop avtalen med Bahrain och Förenade Arabemiraten med mindre än två månader kvar till valet. Han behöver framgångar att peka på i ett läge när coronapandemin, ekonomin och klimatbränder i västra USA undergräver hans chanser.
Men för väljarna är både pandemin och ekonomin viktigare än utrikespolitiken.