Varför är ni inte mer upprörda över det som händer i Polen?

Av: Joanna Górecka

Publicerad:
Uppdaterad:

Nu har demonstrationerna, som tillhör de största i Polens moderna historia, pågått i en månad.

Protesterna började efter att författningsdomstolen i Polen beslutat att abort på grund av fosterskador strider mot den polska konstitutionen och öppnade upp för en ytterligare åtstramning av de redan stränga abortlagarna i skuggan av coronapandemin.

 

 

Men det blev inte riktigt som man tänkt sig. Trots den pågående krisen blev motståndet massivt. Några dagar efter beslutet protesterade under ett dygn 400 000 personer i 400 städer – och det har hållits demonstrationer nästan dagligen.

Solidariteten med kvinnorna är stor. Den röda blixten, som har kommit att symbolisera den så kallade kvinnostrejken, Strajk Kobiet, syns på bussar, balkonger, byggnader, den sys på kläder och barnvagnar.

Militärpolis har satts in mot demonstranterna utan att lyckas kväva protesterna. Det börjar lukta revolution, som Masha Gessen skrev i The New Yorker. Lamslagen har regeringen tvingats backa och beslutet har skjutits upp till följd av motståndet i landet. For now.

 

 

Men åtstramningsförsök av abortlagen har gjorts flera gånger tidigare, hand i hand med försök att kriminalisera sexualundervisning i landet. Gräsrotsrörelsen Strajk Kobiet har sedan 2016 mobiliserat och protesterat för kvinnors rättigheter, vilket har bromsat och förhindrat flera beslut. I fyra år har kvinnor, gång på gång, behövt ge sig ut på gatorna för att, med nöd och näppe, få behålla grundläggande rättigheter.

2018 intervjuade jag supermodellen och aktivisten Anja Rubik. Hon är en förgrundsfigur för kvinnors rättigheter och sexualundervisning. På grund av polska skolors uteblivna upplysningar om samtycke, preventivmedel och HBTQ-frågor har modellen startat nonprofitkampanjen Sexedpl och själv tagit på sig rollen som sexualundervisare på sociala medier. Ett engagemang som har lett till att hon av polsk media har kallats den konservativa regeringens främsta fiende. När hennes bok om sexualundervisning blev en bästsäljare reagerade regeringen helt sonika med att försöka få den strykt från bestsellerlistor och den förbjöds i flera skolor.

Regering har också velat dra sig ur den så kallade Istanbulkonventionen, vars mål är förebyggande och bekämpning av våld i hemmet. Även då tvingades regeringen backa till följd av protester som organiserades av Strajk Kobiet.

 

 

Liknelserna med Handsmaids tale är lite trötta och uttröskade, men alltjämt passande. Attacker mot kvinnor och sexuella minoriteter pågår – och det pågår väldigt nära Sverige. I ett grannland, typ 18 timmar bort med bil.

Ändå känns det som om engagemanget är rätt skralt, trots att en stor del av befolkningen identifierar sig som feminister. Förutom några röda blixtar på sociala medier och påminnelser om den svenska abortturismen till Polen på 60-talet, när abort var lagligt i Polen men inte i Sverige, har jag inte sett mycket intresse för demonstrationerna i den svenska rapporteringen eller bland svenska Instagramfeminister.

Som Jennie Ferm skrev i GP om det svenska ointresset: "Trots den massiva uppslutningen är den mediala uppmärksamheten torftig… I avvägandet mellan kvinnofrågor, det amerikanska valet, LAS, corona, klimatkrisen och hockey, hamnar kvinnans rätt till sin egen kropp långt ner."

Hon kallar också protesterna av de största händelserna i kvinnorörelsens historia. Det märks knappt i svenska medier-

Kanske för att Polen känns pisslångt borta?

 

 

Uppsalaprofessorn Anna Packalen Parkman kallade Polen för en vit fläck i det svenska medvetandet när hon skrev om Sveriges mentala bild av grannlandet, i ett kapitel i antologin Skandinavien och Polen (2007). Det är rätt deppig läsning. Trots att 200 000 miljoner av Europas befolkning är människor från öst finns knappt Östeuropa på svenskars mentala karta (och i den periferi det förekommer så är det en ganska grov bild), något jag gissar möjligen spelar in i bristen på engagemang. Att vara en del av den polska diasporan i Sverige är i bästa fall en frustrerande upplevelse.
Samtidigt fortsätter demonstrationerna och frågan växer sig större. Protestledaren Marta Lempert satte nyligen i en intervju huvudet på den berömda spiken:

”Det handlar inte om abort längre, det handlar om frihet.”

Publicerad:

LÄS VIDARE