Mediernas självinsikt efter Metoo har varit obefintlig
Istället för att diskutera huruvida Cissi Wallin verkligen är ärlig när hon ber om ursäkt för vissa, om än inte alla, övergrepp hon gjort sig skyldig till i namn av metoo, borde vi prata om dem som aldrig bett om ursäkt för någonting.
När Wallin förklarar, eller skyller, sitt beteende på att hundratusentals unga tjejer krävde ”raseri”, glömmer hon nämna journalistikens betydelse. Metoo levde i symbios med medierna. Drevfeminismen fick medierna att publicera saker som aldrig annars skulle ha gått i tryck.
Alla mediehus har skärmar som mäter klicken i realtid, gröna och röda staplar som ständigt rör sig. Ju mer metoo rasade, desto mer skrev vi och de gröna staplarna sköt i höjden. För en tidningsbransch i kris var metoo en lukrativ rörelse, så pass att rättssäkerhet plötsligt förklarades vara ett omodernt och patriarkalt ord.
Medierna pratade upphetsat om metoo som en ”revolution”, och under en sån får man som bekant ta rättsskipningen i egna händer. Cissi Wallin jämförde sig själv med Lisbeth Salander, och vi hjälpte henne spela den rollen. I kolumner och panelsamtal prisade mediechefer både egna och andras ”briljanta” övergrepp i den goda sakens namn, för vem är inte emot sexuella svinerier?
När de första fällningarna i Pressens Opinionsnämnd kom våren 2018, kallade de ansvariga publicisterna det för en backlash mot metoo. Den som hoppats på en självprövande diskussion fick istället se en kåranda som var monumental. Likt nu Cissi Wallin, skyllde man på ”exceptionella omständigheter”, dem som man själv skapat.
Det är lätt att vara revolutionär, det är skönt att uppfyllas av gemenskapen och makten när huvuden rullar. Det är svårare att skapa den nya ordningen när revolutionen väl lagt sig och räkningen ska betalas. Då är medierna där igen, som nyhetsdistributörer och kommentariat.
Samma mediehus som i oktober 2017 gjort rubriker på Cissi Wallins anklagelser mot Fredrik Virtanen, rapporterade 14 månader senare från rättegången där hon stod åtalad för grovt förtal. Ingen andades ett ord om sin egen skuld i att förtalet fått vingar. Några veckor efter fällande dom städslades Wallin som kolumnist i Expressen, som om ingenting hade hänt.
Jag skulle vilja höra Cissi Wallin utveckla sina nyfunna insikter om drevfeminism och deplatformering. Oavsett om hon bottnar i den bassängen eller inte, borde mediebranschen ödmjukt ta tillfället i akt att äntligen diskutera sig själv. Hittills har självinsikten, civilkuraget och viljan att öppet dra lärdom varit svag, för att inte säga obefintlig. Det gäller särskilt de klätterbaroner som hellre idisslar andras missgärningar än funderar över sina egna.