Mejla

Johanna Frändén

Det är inte i Sverige de modiga besluten tas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den senaste tidens flygdebatt har ackompanjerats av bilder på kilometerlånga köer till incheckningen på Arlanda.
Den senaste tidens flygdebatt har ackompanjerats av bilder på kilometerlånga köer till incheckningen på Arlanda.

Klimatkrisen, minns ni den? På tapeten en hel del före pandemin och Rysslands anfallskrig i Ukraina. Ännu mer akut nu då fåglarna bokstavligt talat trillar ner döda från himlen i Indien.
I veckan är det mot Sverige som blickarna vänds, när ett gäng världsledare, miljöministrar och andra digniteter träffas för FN:s klimat- och miljömöte ”Stockholm+50”. 

Stockholm, eftersom det var här som Olof Palme initierade FN:s första klimatmöte 1972.

Vad som hänt sedan dess? Det korta svaret är att det mesta har gått åt helvete på klimatfronten och du och jag är direkta orsaker till detta. 

 

Utsläppen har ökat lavinartat under de femtio år som gått sedan sist och västvärlden är den överlägset största boven i dramat. Det kan vara värt att ha i huvudet de här dagarna när klyschorna lär hagla från Älvsjömässan, där mötet hålls. Sverige och Stockholm har spelat en viktig roll internationellt i det globala miljöarbetet i över hundra år, som Sverker Sörlin konstaterar i en text i Dagens Nyheter, men på hemmaplan har agerandet snarare präglats av pragmatism än progressivitet. En sameby där, ett gruvbehov här – nästan alltid har den svenska industrin och energisektorn gått segrande ur den typen av strider. Av 87 miljömål Sverige satt upp de senaste 50 åren har vi bara klarat en fjärdedel, visar DN:s granskning i veckan. Inom EU-arbetet uppträder Sverige numer som en bromskloss i klimatfrågorna.

 

Det finns något förrädiskt kring den svenska självbilden när det kommer till miljön. Vi tror att vi: Källsorterar, cyklar mycket, kör övervägande elbil och är allmänt upplysta i klimatfrågan.
Och så är det kanske. Men vad hjälper det när vi förlagt mer än hälften av våra utsläpp i andra länder?
Den senaste tidens flygdebatt i Sverige inleddes med Aftonbladets ledares numer famösa text ”Alla har rätt att flyga charter på sommaren” och ackompanjerades av bilderna på kilometerlånga köer till incheckningen på Arlanda. I veckan publicerade Dagens ETC en granskning av de svenska privatjet-flygarna; finansmännen, influerarna och schlagerstjärnorna (javisst!) som flyger för egen motor. Sextio procent har utsläppen från det privata flygandet ökat de senaste tre åren i Sverige. Tråkigt, men vi kan ju inte inskränka individens rätt att ratta ett eget flygplan, tänker kanske du. För så ser vi i Sverige på konflikten mellan individuella val och the end of the world as we know it.

 

Detta händer samtidigt i världen: Tyskland sänker priserna i kollektivtrafiken med 90 procent (i Sverige har de ökat flera gånger mer än bränslepriserna de senaste årtiondena).
I Frankrike har man förbjudit alla inrikes flygresor på sträckor som kan nås med tåg på två timmar.

Lokalt i Lyon är det numer för övrigt förbud mot att värma upp uteserveringar med infravärme och i Paris ska tre av fyra parkeringsplatser bort de närmaste åren.

I Bryssel är det sedan 2020 förbjudet att köra gamla bensin- och dieselbilar, i år skärps förbudet till modeller från före 2011 och 2025 stramas det åt ytterligare.
I Bolivia och Ecuador erkänns naturen som ett juridiskt objekt med egna rättigheter i grundlagen.
Men är inte Sveriges utsläppsnivåer internationellt sett låga, tänker du? Och visst, om man blundar hårt för att vi förlagt mer än hälften av de utsläpp som vår livsstil orsakar i andra länder kan det se så ut.

 

Alldeles oavsett det går det inte längre att påstå att det är här som de modiga, radikala och livsnödvändiga besluten tas. Kom ihåg det i veckan när du hör självberömmet hagla från Stockholm +50-mötet.

Publisert:

LÄS VIDARE