Varför skulle någon annan bry sig om hur du ser ut?

”Det osunda med skönhetsoperationer inte är de skruvade idealen som föreligger, utan den narcissistiska inbillningen att ens eget utseende över huvud taget är intressant nog att lägga pengar på att skära och injicera i”, skriver Johanna Frändén.

För några år sedan befann jag mig på en gudstjänst i en frikyrka i Harlem i New York. Festligt var det! Gospel, barnkörer, information om församlingens kvällskurs i slaveriets historia och en ung man som värmde upp för eftermiddagens huvudakt. När pastorn till slut gjorde entré, över en timme efter att det hela dragit i gång, blev han emottagen som en rockstjärna.

Predikan handlade om att inte ta sig själv på stort allvar, men att inte heller vara så hård mot sig själv; att söka tröst och en röst i Jesus och låta egot vara.

”Don’t think less of yourself, but think of yourself less!” var mantrat som återkom under den halvtimmeslånga monologen. Det var en retoriskt väl utförd predikan. Kvinnorna i församlingen, mestadels afroamerikaner med guldsmycken och lösögonfransar, ställde sig med jämna mellanrum upp och ropade ”amen” eller ”halleluja”.

Av oklara skäl har den där frasen dykt upp i min skalle flera gånger på slutet: Tänk inte låga tankar om dig själv, men tänk på dig själv mindre.

 

Det har knappast undgått någon att det pågår en lika delar genant och intressant utseendedebatt på Sveriges opinionssidor. Medelålders mediekvinnor – och en och annan man – ondgör sig över falnad ungdomlig glans, över bekymmersrynkor, halsar som hänger och en kropp man inte längre känner igen sig i. På SVT visas en dokumentär om den lavinartade ökningen av skönhetsingrepp. 

Jag måste säga att jag missat utvecklingen när ansiktslyft och botox gick från att vara förbehållet filmstjärnor och kungligheter till att bli var kvinnas angelägenhet. Men för ett tag sedan besökte jag ett gäng tv-soffor i samband med ett boksläpp och konstaterade lite yrvaket att de flesta kvinnorna – programledare lika väl som inbjudna gäster – såg ut att vara ungefär tio år yngre än vad Wikipedia anger. Och jag antar att samtliga inte kan ha den osannolika tur med genlotteriet som en helt slät panna i fyrtiofemårsåldern kräver?

 

Här någonstans förväntas man alltid göra en sorts avbön, något om att det förstås är upp till alla hur de vill göra och att ens ärende absolut inte är att moralisera. Och för all del, jag vet en del om hur det är att synas i tv: Allt man säger skärskådas, alla plagg man bär kan ge upphov till debatt, varje hörn av ens kropp blir någonstans allmän egendom. 

Men nu tänker jag ändå moralisera. För förutom den mycket lilla minoritet kvinnor som försörjer sig på sitt utseende – fotomodeller, influencers, skådespelare och i viss mån tv-personligheter – är det ju bara man själv och möjligen ens partner som över huvud taget bryr sig om hur man ser ut. Jag menar, ingen har väl någon åsikt om huruvida kollegorna, förskolepersonalen eller väninnorna har fallande mungipor eller kråksparkar runt ögonen? Vilket för mig till slutsatsen att det osunda med skönhetsoperationer inte är de skruvade idealen som föreligger, utan den narcissistiska inbillningen att ens eget utseende över huvud taget är intressant nog att lägga pengar på att skära och injicera i. Är det inte helt enkelt lite … anspråksfullt? Som att ens fejs skulle vara så viktigt för omgivningen att det kräver en uppdatering då och då. Jag antar att det är en kombination av 90-talsfeminism och en djupt rotad jante-dna som får mig att vilja skrika FÖR VEMS SKULL BLÅSER DU UPP LÄPPARNA TILL OIGENKÄNNLIGHET till kvinnan i kassan på H&M.

Tänk inte låga tankar om dig själv, men tänk på dig själv mindre, vill jag säga sedan i lite snällare ton.

För en sak som selfie- och filtersamhället gjort med oss är att precis all uppmärksamhet är riktad mot det egna jaget. Alla är upptagna med att spegla sig och fundera på nästa åtgärd. Och finns det någon vinning med det är det att ingen annan på riktigt ser vad du gör med dina rynkor.