Mejla

Oisín Cantwell

Beklämmande okunnigt från vänster till höger om kvinnofrid

KOLUMNISTER

Att lyssna på den politiska diskussionen om kvinnofridskränkning är en intellektuell utmaning.

Okunnigheten, demokratiskt fördelad från vänster till höger, är beklämmande.

Det har nog inte undgått någon att strängt taget samtliga ledande politiker Sverige i förra veckan för ett ögonblick lade de vanliga dispyterna om vilken coronastrategi som är effektivast och hur gängbrottsligheten ska bekämpas åt sidan.

Fem kvinnomord på kort tid fick partiledare och rättspolitiska talespersoner att i intervjuer och på Twitter lansera förslag och hasta iväg till en överläggning som jämställdhetsminister Märta Stenevi plötsligt bjöd in till.

Det är naturligtvis bra att detta allvarliga samhällsproblem uppmärksammas, även om eldsjälarna som arbetat med dessa frågor i årtionden möjligen undrar varför "bägaren rann över" hos exempelvis Annie Lööf först nu.

 

Utspelen har i allt väsentligt rört olika aspekter av grov kvinnofridskränkning, ett brott som är annorlunda till sin juridiska konstruktion och som kan behöva förklaras.

Dessa paragrafer har funnits sedan år 2000 och består av gärningar som en man riktar mot en kvinna han bor eller har bott ihop med.

Det ska röra sig om upprepade brott, exempelvis misshandel, ofredanden, hot, för att bestämmelsen ska gå att tillämpa.

Det är en klok lag. Tanken med den är återkommande kränkningar med måttligt straffvärde tillsammans kan utgöra ett grovt brott.

Nu vill regeringen höja minimistraffet för detta brott från nio månaders fängelse till ett år, meddelade Stenevi och justitieminister Morgan Johansson härförleden.

De två partier som ingår i Sveriges feministiska regering har de senaste åren i justitieutskottet sagt blankt nej till diverse motioner om just denna straffskärpning, men det var ju på den tiden då män spöade kvinnor utan att det blev rubriker.

 

Men debatten handlar inte bara om behovet av att skruva i paragraferna.

De senaste dagarna har ett antal riksdagspolitiker på olika sätt gett uttryck för den fantasifulla uppfattningen att hårdare tag behövs för att män ska bli häktade.

I själva verket finns det redan i dag nästan alltid skäl för häktning vid misstanke om kvinnofridskränkning (om nu bevisen är tillräckligt starka, vill säga).

Risk för fortsatt brottslighet är en häktningsgrund. Att det finns en sådan risk i detta sammanhang är uppenbart.

En annan grund för häktning är att förhindra att den misstänkte påverkar utredningen. Även den risken är tydlig, då den frihetsberövade ju lever ihop med kvinnan han misstänks ha kränkt.

 

Att verkligheten ser ut som den gör hindrade inte moderaten Johan Forsell från att härom dagen twittra att gränsen för obligatorisk häktning bör sänkas från två till ett års fängelse.

"Viktigt för att direkt kunna frihetsberöva b la den här gruppen gärningsmän", skrev Forsell.

Även vänsterpartisten Linda Snecker snurrade till det på Twitter. Hon har lyckats inbilla sig att om minimistraffet höjs så blir det möjligare att häkta misstänkta på ett "tydligare sätt", vad nu det innebär.

Och när jag inte trodde det kunde bli värre råkade Jimmie Åkesson avslöja i radions ”Ekot” att han har fått för sig att det krävs ett minimistraff på två år "för att få in en häktningsparameter".

Riksdagspolitiker ska naturligtvis ändra lagar på det sätt de finner lämpligt. Det är när allt kommer omkring det de är valda för att göra.

Men det kan inte vara för mycket begärt att de beskriver nuvarande regler något så när korrekt.

 

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

30 000 kvinnor mördas av sin partner varje år

ÄMNEN I ARTIKELN

Morgan Johansson

Märta Stenevi

Jimmie Åkesson

Annie Lööf

Brott

Våldet mot kvinnor