Därför blir mediebilden av ”förorten” skev

Martin Schori om en debatt som är svår att ”vinna”

– Vad har du att tjäna på att vara med här?

Det frågade Ellen Tejle, chef för organisationen Fanzingo, strax före vi gick upp på Järvaveckans scen för att diskutera “Mediebilden av förorten ” i förra veckan.

– Absolut ingenting, hörde jag mig själv säga.

 

Ämnet för debatten är ju inte direkt nytt. Och av den anledningen väldigt svår för oss traditionella medier att ”vinna”. Hur medierna bevakar det vi kallar socialt utsatta områden har diskuterats i decennier och mycket lite har hänt.

De som bor i socialt utsatta områden känner fortfarande inte igen sig i den negativa bilden som medierna målar upp.

“Ni kommer bara när det händer något dåligt”, får våra reportrar ofta höra. För tio år sedan, och i dag.

Att vi bara åker ut när något ”dåligt” hänt är delvis sant och det beror på nyhetslogiken. Medier har en tendens att dras till det spektakulära, och dessutom ett – stort! – ansvar att rapportera om brottslighet. Och när det sker i stort sätt dagliga skjutningar kommer vi att vara på plats där de sker.

 

Det dödliga skjutvapenvåldet är dock inte längre något som enbart drabbar storstäderna och deras förorter. 

I Örebro har sju (7!) människor dödats hittills i år.

I Eskilstuna har det skett 15 skjutningar under 2022.

Blommor på platsen där två män mördades i en skjutning i Varberga i Örebro

 

Aftonbladet, som inte har några fasta redaktioner utanför Stockholm, brukar inte åka till Örebro heller om det inte hänt något av det som vi kallar nyhetsvärde. Så möjligen känner sig - eller kommer att känna sig om det fortsätter – boende i Örebro också förfördelade i bevakningen.

På Järvaveckans scen sa kollegan Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen, att man inte kan kräva att stora rikstidningar kan rapportera om allt, överallt. Det är en “hög ribba” för att en nyhet ska publiceras på sajter som besöks av 3-4 miljoner unika besökare varje dag. Ett mord kommer bevakas, men andra, mer vardagliga händelser, är inte lika självklara.

 

Med det sagt är det så klart ett problem att boende i våra förorter uppenbarligen tycker att bevakningen av deras områden är så skev att många inte ens vill prata med oss när vi väl är där. Som jag tidigare nämnt i dessa spalter får vi ofta kritik för att vi “aldrig” publicerar namn och bild på de som skjuts i förorterna. Men detta beror inte på att det inte finns någon vilja från vårt håll. Tvärtom.

Förra året kontaktade Aftonbladets reportrar Linda Hjertén, Beri Zangana och Victor Stenquist alla anhöriga till alla som skjutits till döds 2021. Men ingen ville prata öppet med oss. Det är pressetiskt omöjligt att skriva ut namn och bild på ett brottsoffer utan de anhörigas godkännande. Får vi inte det blir det inga artiklar.

Det här beror så klart på en fullt rimlig rädsla som gängens tystnadskultur tvingar fram, men även på att det finns en misstro mot medier, och andra samhällsinstitutioner, i områden där många skjutningar sker.

 

Hur kommer vi åt det då?

Vissa åtgärder är på pappret ganska enkla. De flesta medier har en kompetensbrist: vi har få personer som är uppväxta i socialt utsatta storstadsområden och som har kontaktnäten där. Det är ett arbete som de flesta redaktioner, senfärdigt, påbörjat.

Aftonbladet har ett samarbete med ovan nämnda Fanzingo, som jobbar med att sprida nya röster och perspektiv i medierna.

Vi har också ett kommande valsamarbete med Fryshuset och Schibsted, som äger Aftonbladet, har ett spännande initiativ för att nå “nyhetsundvikare”, som finns i flera grupper, inte minst i socialt utsatta områden.

 

Har du någon annan idé? Då är du varmt välkommen att kontakta mig.