Kanske ser universum min ansträngning och skickar en kille

Tinder är ett nödvändigt ont, enligt Tone Schunnesson.

Mot bättre vetande har jag skaffat Tinder igen. Jag säger ”mot bättre vetande” för att jag hatar Tinder, men en gång träffade jag en helt underbar kille där och vem vet det kanske kan hända igen. Fast jag tror inte det kommer hända igen, eftersom jag är en väldigt dålig användare av tjänsten. Jag är märkligt specifik, gillar inte någon som gillar mig, glömmer svara på meddelande och tycker appen är så buggig att jag inte ens orkar gå in i den. Men att ha den i telefonen får mig att känna mig duktig, typ samma känsla som när jag tränar eller lagar mat i stället för att beställa. Tinder är en hushållssyssla. Eller som min kompis terapeut sa: ”It’s a numbers game.” Alltså, ju fler man träffar ju större chans har man att träffa rätt. Det är väl hela Tinders affärsidé, I guess, fast man ska helst inte träffa så mycket rätt att man inte kommer tillbaka.


Men jag tror inte så mycket på siffror, utan har i stället något som min förra terapeut kallade för ”magiskt tänkande”. Det är en åkomma som gör att jag tror att saker kommer bli som jag tänker att de ska bli. När jag tänker katastroftankar är det jobbigt men det är mysigt när det gäller positiva tankar. Alltså, om jag tänker att jag kommer bli kär i någon så kommer jag så småningom att bli det, även om jag inte träffar en enda person. Hitintills har det fungerat skitbra men för att göra en kompromiss mellan min kompis terapeut och min egen terapeut så har jag laddat ner appen men utan att egentligen använda den. Det är för signalera till universum att jag är redo att bli kär igen, så att universum kan börja hjälpa till på sitt håll.


Så kämpar man på i långa januari och vadar genom träsket som är Tinder. Man chattar med någon, tar en öl med en annan och överlag fabricerar ett intresse för fullkomliga främlingar samtidigt som nyseparerade miljardären Kanye West och sexiga it-skådisen Julia Fox går på en andra dejt i New York. 


Hur kan jag veta det? Jo, för att Fox återberättar hela deras kärlekshistoria (två möten) för Interview Magazine, komplett med en fotografering där Fox grenslar West på golvet i ett hotellrum fyllt med kläder som West skaffat till Fox. Han är känd för att styla om sina flickvänner! Psykbeteende kan vissa tänka (jag) men enligt Fox är det en Askungensaga som blir sann. De träffades på nyår i Miami and they were smiling, dancing and laughing och flög sedan till New York och it’s all very organic. Till exempel organiserade West en spontan fotografering av Fox inne på en restaurang och hela restaurangen hejade på. I mina öron, som sagt, en mardröm. Men en kvinnas död är en annan kvinnas levebröd. 


Och även om inte jag tycker det låter ROMANTISKT så är det i alla fall NÅGOT. Typ VANSINNIGT, särskilt med tanke på att West grät på scen härom veckan och bad exfrun Kim Kardashian komma tillbaka. Och kalla mig old school men är det inte så det ska vara? Vansinnigt/ romantiskt/ pinsamt för alla andra än de två stackarna som är inblandade. Inte som ett nödvändigt ont. Inte som en hushållssyssla. 


Men, det är januari i Sverige 2022. Jag får fortsätta svepa nej, nej, ja på killarna i appen tills universum ser min ansträngning och skickar en kille på vanligt vis. Det magiska!

Följ ämnen i artikeln