Ändra dig radikalt – men be inte om ursäkt

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-03

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Den som inte är socialist som ung saknar hjärta; den som inte sedermera blir konservativ (läs: borgerlig) saknar hjärna.”

Dessa bevingade ord har, om jag minns rätt, tillskrivits Winston Churchill men kan mycket väl ha yttrats av någon annan. De har på senare tid fått nästan pinsam aktualitet i Finland där en världsberömd mans offentligt kände far har väckt stor uppmärksamhet genom att utföra ett så avancerat politiskt konståkningshopp att denne borde få hoppet uppkallat efter sig.

I framtiden borde det stå klart att gör man en Torvalds i politiken då gör man en frivolt rakt ut i sin namnkunnighet under det att man skruvar sig som en spiral kring sitt livs alla övertygelser tills man landar på fötterna som vice ordförande i något parti som man i åratal bannlyst som livsfarligt – alla kategorier.

Om till exempel Jan Myrdal en vacker dag valdes till vice ordförande för socialdemokraterna skulle han ha utfört en typisk Torvalds.

Men det blir nog aldrig av. Myrdal har väl aldrig varit politiskt särskilt vig och nu är han dessutom ganska gammal.

Utanför Finland är Nils Torvalds framför allt känd som far till Linus Torvalds, geniet bakom dataoperativsystemet Linux. I Finland har Torvalds senior varit känd ända sedan slutet på sextiotalet då han startade sin offentliga bana som studentpolitiker, partifärg socialdemokrat.

Från socialdemokraterna gled Nils eller Nicke som han allmänt kallas snabbt vänsterut till folkdemokraterna som var organisation för folk vänster om s.

Väl där fortsatte Nickes ideologiska glidflykt vidare i tangentens riktning och när han till sist landade var det hos minoritetskommunisterna, som var övertygade stalinister. En svenskspråkig stalinisttidning, som bar det spefulla namnet Enhet, grundades och Nicke blev dess första chefredaktör.

Innan Nicke 1975 drog vidare till partiskola i Moskva, där han lärde sig utmärkt ryska, hann han skriva

ledare som hävdade att Sovjetunionen skänkte Finland dess självständighet och demokratiska rättigheter, som påstod att Svenska Folkpartiet var demokratins och finlandssvenskhetens värsta fiende samt att Finlands statsminister hade angripit Sovjetunionen och det socialistiska världssystemet på grund av att dennes tolk hade återgett en mot Sovjet kritisk anmärkning som Olof Palme yttrade i Finland.

Efter återkomsten från Moskva fortsatte Nicke i samma stil tills han någon gång kring 1980 drabbades av tvivel på den rätta tron och började orientera ut i den politiska vildmarken. Han blev journalist på riktigt och bland annat korrespondent för Finlands Rundradio först i Moskva och sedan i Washington. På hans kompetens var det inget fel.

När det drog ihop sig till riksdagsval i mars i år pläderade Nils Torvalds, av alla, för finlandssvensk samling under Svenska Folkpartiets paraply. Därav blev intet liksom inte heller av Torvalds försök att bli riksdagsman för samma parti. Nyligen valdes dock den före detta stalinisten till vice ordförande för SFP som ideologiskt motsvarar ett mellanting mellan folkpartiet och moderaterna i Sverige.

Nu tillhör jag inte dem som fördömer folk för att de ändrar sig i sitt politiska tänkande och ändrar sig radikalt. Vad som något har stört mig i fallet Torvalds är att han har avfärdat sin etthundraåttiogradiga politiska piruett med att be om ursäkt för sina stupida åsikter för trettio år sedan.

Ursäkter för uppenbara dumheter man har gjort är på sin plats. Men kan man avfärda hälften av sitt drygt sextioåriga liv med att säga ”ursäkta” när man påminns om det som faktiskt har varit en grov förvillelse?

Utan att ifrågasätta rätten att konvertera kan jag undra över trovärdigheten i en konvertits politiska tillvaro om ingen djupare analys binder samman värdesystemen i vederbörandes gamla och nya liv.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln