Någon jävla ordning måste det vara i en rättssal
17 år ung tycks han ha drabbats av en demens så galopperande att den rimligen är unik i medicinhistorien.
Han vittnar i en förhandling som har uppmärksammats i pressen för glåpord och för att en advokat smugglade ut kärleksbrev, och åklagare Paulina Brandberg gör sitt bästa för att lirka.
Men naturligtvis kan det finnas en annan förklaring till pojkens anmärkningsvärda minnesförlust än sjukdom.
Det här handlar trots allt om ett mål som utspelar sig i Stockholm tingsrätts säkerhetssal, 23 personer är åtalade för grov och organiserad narkotikahandel och en människas välbefinnande kan tjäna på att inte polarna golas ner.
Det är morgonen efter statsministerns tal till nationen och nämndemännen bär visir och några av de unga män som till vardags går runt med skottsäker väst har munskydd på sig.
En av advokaterna förde ut brev från häktet, hon fick inte vara kvar, den nya försvararen behövde tid för att plugga in den omfattande förundersökningen, paus, men i morse återupptogs rättegången.
Åklagarna Brandberg och Lars Ågren påstår att en organisation har försett Vårberg, en av alla dessa förorter i Stockholm som föddes under miljonprogrammet på 60-talet, med hasch och kokain.
Ligan hade eget kontor, några av de åtalade ska ha varit importörer, andra har kommit och gått som platschefer, åter andra var grossister, förpackare och distributörer... längst ner i hierarkin återfanns försäljare.
De flesta nekar, vi är ännu bara drygt halvvägs genom det juridiska efterspelets första match och i vilken mån härvan resulterar i lagakraftvunna fällande domar återstår att se.
17-åringen, mörka kläder, utpekad som springpojke, sätter sig i vittnesbåset och tittar självsäkert mot bänkrad efter bänkrad av misstänkta, advokater och personal från häktet.
Rådman Sara Rosén ber pojken ta av sig mössan och upplyser om att han inte behöver säga någonting som innebär att han erkänner att han har begått brott.
Ansiktet utstrålar självsäkerhet, men rösten är svag då han läser vittneseden.
Har denna förhandling, som det påstås i pressen, ”skakats av raseriutbrott, förnedringar och hot”? Har rättens ordförande tappat salen?
Det pratas om ständiga ordningsstörningar och en anmärkningsvärt aggressiv ton från några av de häktade.
Kriminalvårdens sektionschef Magnus Brusbäck har sagt till Dagens Nyheter att rådman Rosén har hindrat hans personal från att agera och åklagarna har skrivit till rätten och klagat:
”Ordningsstörningarna, som ju har pågått sedan förhandlingens början, påverkar möjligheterna att genomföra rättegången på ett rättssäkert sätt”.
Några av advokaterna är av en annan åsikt. De säger att det varit fråga om enstaka utbrott. Att pressen på unga män som har varit frihetsberövade sedan innan pandemin bröt ut är stor och att det måste finnas förståelse för att känslor kan svalla.
Och att åklagarna av en eller annan anledning överdriver.
Rådmannen håller, möjligen inte alldeles överraskande, inte heller med om beskrivningen av kaos.
Okej, en och annan gräns har passerats, men då har det sagts till på skarpen, åtalade har till och med slängts ut och fått bida sin tid i ett medhörningsrum.
Jag vet inte vad som är sant. Jag har inte varit på plats. Men av vittnesmål att döma är det begripligt att Brandberg och Ågren finner arbetsmiljön mindre trevlig.
Men hur det ligger till i detta fall är av underordnad betydelse. Det finns anledning att tro att i en tid av växande organiserad brottslighet, kommer det sannolikt också bli vanligare med bråk och stök under processerna.
Det är ett problem. Någon jävla ordning måste det vara i en rättssal. Rättvisan kräver det. Brottsoffer och vittnen är tillräckligt utsatta som de är.
Skärpta straff för misskötsel under förhandlingar? Inte mig emot. Det skulle skicka en signal.
Men låt oss inte göra några illusioner. Människor som skjuter ihjäl varandra eller langar knark för miljoner har sannolikt inte en tillräckligt välutvecklad respekt för lagen för att ta intryck.
Åklagaren lirkar vidare med den unge mannen. Känner du någon av de åtalade?
– Nej.
Namn rabblas. Känner du XX? YY? NN?
– Nej, nej, nej.
Flera av de åtalade har ditt namn i sina kontaktlistor i sina telefoner. Har du någon förklaring till det?
– Nej.
Det går att beskriva förhöret som en svart fars. Det finns avlyssnade samtal mellan vittnet och tilltalade. Bevisningen är blytung.
Men det går också att beskriva det som utspelar sig som vardagsmat i sammanhang som detta.
Utfrågningen är över på tio minuter. Advokaterna har inget att tillägga. Pojken kräver ingen ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Just denna dag är det lugnt och fridfullt. Inga utbrott. Inget stök. Men så får två av de värsta bråkstakarna inte ens sitta i salen.
På stora skärmar syns en ung människa som fibblar med sin mobil, byter sittställning, halvligger över ett bord, en person som är uppenbart uttråkad.
Hon är den enda kvinnan i målet som är åtalad för grovt narkotikabrott. Hon är också den enda i sällskapet som är på fri fot.
Efter någon timme ställer hon sig upp, försvinner ur bild och återkommer inte.
Detta är en huvudförhandling som inte saknar märkliga inslag.