När damerna gör som herrarna blir det kaos

Astrid Kindstrand skapade som första kvinnliga nyhetsuppläsare i radion, en lyssnarstorm. Året var 1938.

En eftermiddag år 1938 har telefonisten vid Radiotjänst ett par riktigt köriga timmar. TT-nyheterna har precis lästs upp av Astrid ­Kindstrand för första gången och växeln dränks i bestörta samtal som skummar av lyssnarnas ­ilska.

”Förskräckligt. Har vi så förbaskat ont om hallåmän?”

”Man får ont i magen. Låt de manliga, kraftiga stämmorna komma tillbaka till oss igen.”

”Varför ska ni gynna damer i dagsnyheterna?”

”Hon är urusel.”

”Låt fruntimrena försvinna.”

”Fan, jag blir förbannad för jag förstår inte.”

Först när männen tagit helt slut är det lämpligt att använda röster av kvinnligt slag, men det innebär ett ofattbart gynnande av urusla damer. Av detta får man ont i magen och det är ingen ordning alls. Ljudinspelningen från växeln 1938 finns att höra på Sveriges Radios hemsida tillsammans med en intervju med Astrid Kindstrand. När hon debuterade hade man av säkerhetsskäl kommit överens om att hon skulle vara anonym - ­”annars hade väl de förbittrade kvinnohatarna fått lust att lyncha mig”, skrattar hon.

För när damer börjar göra herrgrejer så kanske de ­inom kort slutar göra sina dam­grejer och vem ska då göra allt sånt, obetalt? Om folk inte längre håller sig till de göromål och roller man så praktiskt tilldelats utifrån sitt kön, då blir det knepigt in i djupaste själen. Om inte du är du som vi ­bestämt, vem är då jag? Rörigt. Ingen ordning alls. Då såväl som i dag. Fan, jag blir förbannad för jag förstår ­inte.

77 år senare har vi hallåor av olika slag men åtta av tio experter i nyhetsmedier är fortfarande män. 70 procent av alla nyheter vi läser handlar om män och jag vet inte om Alexandra Pascalidou ­eller några av de andra journalisterna som tar plats i offentligheten känner sig ofattbart gynnade när dom berättar om sina upplevelser av att utjämna statistiken 2015.

I helgen var Alexandra ­Pascalidou i alla fall tillbaka i P1 eftersom hon trots näthat inte vill ge upp. För det ska vi vara väldigt tacksamma. ­Genom att vägra försvinna är det såna som hon och Astrid Kindstrand som banar väg för andra. Och när någon bryter ny mark blir det eventuellt ingen ordning alls ett tag men det blir helt säkert en bättre världsordning.