Vänstern måste sluta låtsas vara förlorare
Hur kan någon vara så korkad att den röstar på Trump? Ja, så låter vi fina, empatiska journalister när vi pratar sinsemellan. Och vem röstar för den delen på Ukip, Front National eller SD. När vi hör vår egen nedlåtande ton räddar vi vår kollektiva självbild som försvarare av den lilla människan med att säga att det handlar om ekonomi. Det är globaliseringens förlorare som sätter sitt hopp till högerpopulismen.
Problemet är att det inte stämmer. I alla fall inte när det gäller Trumpväljare.
De är inte de fattigaste, de som blir av med sina jobb till invandrare eller för att fabriker flyttar utomlands enligt frihandelns logik. Det verkar handla om att många vita amerikaner inte gillar hur USA förändras rent kulturellt. Kvinnor och minoriteter tar större plats. Tydliga normer om hur man bör leva har gett plats åt mångfald. Att vänstern faktiskt vunnit kulturkriget. Men vägrar att erkänna det.
Som journalisten Matthew Yglesias uttrycker det:
”Man behöver inte be om ursäkt för att man gillar tolerans men man ska inte försöka skriva om historien och låtsas som att ingenting hänt. Förlorarna har rätt att känna förlust och försöka att kämpa emot.”
Det stör mig att vänstern, eller liberaler, eller alla som är öppenhetens fanbois - en klubb jag förövrigt stolt deklarerar medlemskap i - inte kan säga: Yes. Vi har vunnit. PK är den nya normen.
Det kan ju vara så att rasismen faktiskt inte ökar i samhället. Utan att vi är bättre på att se den. Att vi är känsligare i dag. Och att det är en bra sak.
Varför måste vi låtsas som att den sköna nya värld inte är just ny? Att det gått ganska snabbt med att börja säga hen, och förklara att det är ett etikettsbrott att fråga var människor är ifrån?
Kanske handlar det om att vänstern är så van att försvara samhällets svaga att man aldrig kan se sig som segrare. Att maktanalysen blir väl krånglig om det visar sig att man är den med makten. Eller att man tror att varje erkännande av framåtskridande är ett försvar av status quo.
Om man skulle ta en person från 1900-talets början till 1950-talet skulle den få en chock över alla tekniska uppfinningar från bilar till tv. Men den skulle känt igen sig i samhällets institutioner. Men att låta någon ta en tidsresa från folkhemmets rekordår till 2016 skulle förmodligen resultera i en klinisk diagnos. Inte för att vi har flygande bilar utan för riktigt sjuka saker som svarta amerikanska presidenter och gaybröllop.
Vi anklagar modernitetens motståndare för att vara faktabefriade fanatiker, men hur låter det egentligen om vi som vunnit förnekar den dramatiska förändring som ägt rum?
Om vi bara presenterar den som okomplicerad och självklar, tja rentav att ”så här har vi alltid tyckt i Sverige”.
Jag vet hur jag skulle reagera om någon sa till mig att det jag såg hända med egna ögon inte hade skett. Jag skulle bli vansinnig. Kanske arg nog att rösta på Trump.
Mansplaining
Är inte manspreading bara manligt twerkande - bakåfram?
80-talisten
Migrationsverkets analyser av 80-talister var kul. Men generationsgeneraliseringar känns mest som uppdaterad astrologi. Det finns alltid något man kan känna igen sig i, men är i grunden hittepå.