Filmen om Persson blev en dokusåpa

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-03

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trots att samtalsämnet kanske håller på att bli uttjatat, tillåt mig att ytterligare en gång ta till orda i diskussionen om Sveriges Televisions Göran Persson-dokumentär.

Jag har ingen svårighet att tro dem som säger att SVT:s satsning är unik i sitt slag och att det material som nu finns bandat kommer att vara sjusärdeles nyttigt för samhällsforskare och beteendevetare både nu och i framtiden.

Om man bortser från de felbedömningar som gjordes på SVT i valrörelsen 2002, då Fichtelius tilläts spela dubbla roller, tycker jag inte att minsta klander kan riktas mot själva det projekt Fichtelius tog sig an. Varför skulle inte en grävande journalist kunna göra ett utmärkt arbete i maktens närhet, i maktens åsyn och rentav med makten som införstått objekt?

Avgörande i sammanhanget är journalistens trohet till sin ambition och sitt oberoende perspektiv, hans eller hennes trolöshet mot makten i dess manipulativa sätt att förstå sig själv.

Kollegan Dieter Strand utförde stora delar av sitt eminenta journalistiska livsverk i maktens omedelbara närhet – och fick välförtjänt Stora journalistpriset som tack. Hans skildring av Olof Palme, ensam, fylld av onda aningar, på ett hotellrum i slutskedet av valrörelsen 1979 slår det mesta i oberoende dokumentär uttryckskraft, särskilt som fotografen Stig-Göran Nilsson förstärkte effekten genom att fånga Palme trött och utspilld på rygg på sin smala hotellsäng med en slokande ros bredvid sig på nattygsbordet.

När man bedömer hur Erik Fichtelius och SVT lyckades med sitt uppsåt att skildra en partiordförande och statsminister i de mättade och de mer vardagliga ögonblicken av hans tioåriga gärning, måste man koncentrera sig på de tv-program som sändes ut. Att han måhända har gjort en bragd i form av allt material han fick på burk i samma veva är en annan sak – något som historikerna i så fall får tacka honom för

Den ihopklippta tv-dokumentären blev enligt min mening inte lyckad. Inte för att Fichtelius uttryckligen skulle ha gjort avkall på oberoende och integritet, utan för att han saknade disposition för vad han på djupet ville spegla.

Fichtelius bestämde sig för att göra programmet så lite tråkigt, för att inte säga underhållande, som möjligt. Och hur ser tv-underhållningen ut nuförtiden?

Jo, den är, eller ser ut som, dokusåpor. I de mest underhållande programmen rör man sig i den personliga sfären, spränger anständighetsgränser i realtid, trampar på tår, är gemen och mobbar. Mellan varven kan man vara lite trevlig också.

I den strida strömmen av presskommentarer om Perssonprogrammen har Fichtelius fått beröm för att han lyckades få till en riktig dokusåpa av sin serie. Det säger något om vilken förödelse såporna har ställt till med i publiksmaken.

Den offentlighet i vilken våra högsta förtroendevalda politiker visas får inte präglas av en dokusåpas mål och medel, att visa oss människor när vi är privata, regressiva och primitiva. I den offentlighet som syftar till att spegla samhället och politikens centrala aktörer är det inte nödvändigt att allt grovt, missunnsamt och nedrigt som kan tänkas gå genom folks skallar också ska ut.

Det är naturligtvis de som agerar i offentligheten som i första hand ska tänka på detta. Göran Persson visste att allt bandades. Han borde ha fattat att det faktiskt inte är hans uppgift att efter sin avgång – snart nog, det visste han också – i den licensfinansierade statstelevisionen agera hämndlysten ”sanningssägare” inför motståndare och forna medarbetare. Sådant ska vänta till mycket senare och kanske också ges andra publiceringsformer.

Visst hade han en del positivt att säga om folk också men tyvärr blev effekten av det positiva inte så sällan att det negativa och nedlåtande förstärktes.

Det var emellertid inte Göran Persson som hade materialet i sin hand och som bestämde vad som skulle sändas. Det gjorde Erik Fichtelius och jag ifrågasätter hans val vid klippningarna samt hela den bild han gav av Göran Persson.

Yrsa Stenius

Följ ämnen i artikeln