Sting är allting som rockmännen hatar
Man höll andan en kort stund i tisdags. Skulle vi orka med ännu en ”manlig musiker får svenskt prestige-pris och här är vad jag tycker om det”-debatt?
Ja, vi gjorde visst det och resultatet blev lika förutsägbart som väderleken en tisdag i februari. Med skillnaden att de som avgudar Bob Dylan mer eller mindre per automatik avfärdar Sting.
Att årets Polarpristagare skulle smulas sönder och samman av de svenska musikrecensenterna var ingen överraskning. Som musiker är han för skicklig, som engelsman alldeles för (arbetar-)klasslös och som ikon för opolitisk - detta trots att han jobbat med bevarandet av regnskogen i säkert trettio år.
Dessutom är han väl, oss emellan, lite för snygg för att riktigt tas på allvar.
I Polarprissammanhang är han dessutom för mycket man. Priset lider ett obekvämt underskott på kvinnliga pristagare, något som problematiserades i flera av texterna i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Dagens Nyheter.
Samtliga skrivna av män.
Det finns få kända människor som lockar fram mansmobbaren så effektivt som Gordon Matthew Thomas Sumner. Jag känner inte en enda kille i min egen ålder som gillar Sting öppet. Antagligen för att det finns en annan grupp som mer eller mindre dagdrömmer om honom.
Min mamma älskar Sting. Det gör alla kvinnor som är sextio-nånting (vilket i sig är ett kriterium för att bannlysa honom från finsmakarnas listor). Han är ju det bäst bevarade mansexemplaret född på 50-talet; en öm, småhes, spirituell man av värld. Av allt att döma en älskare av rang. En hovleverantör av begåvad, jazzig pop helt utan distade gitarrer.
Han är, som Andreas Ekström förtjänstfullt påpekar i Sydsvenskan, helt enkelt lite för duktig för att accepteras som musiker. Som killen med höga betyg på högstadiet.
Han knarkar för lite, mediterar för mycket, sätter på alldeles för få unga fotomodeller och har inte skaffat ett enda barn efter 50 års ålder. Dessutom ägnar han sig åt, fniss, tantriskt sex.
Ni hör ju själva - han har allt som anglofila rockrävar och deras anhang måste hata för att stå ut med sina egna tillkortakommanden. Nog för att de inte springer så mycket på svartklubbar längre. Det är ju så mycket med dagishämtningar, bolånet, vinkylen och det där motorcykelkörkortet som aldrig blir av. Men Sting. Där går gränsen för hur långt självbilden är redo att kapitulera.
Årets Polarpristagare är en perfekt projektionsyta för medelklassångest.
I höstas spelade Sting på det känslosamma återöppnandet av rockklubben Bataclan i Paris, ett år efter att 89 människor dödats där i terroristattentatet. Lite förvånande val, med tanke på hur otroligt töntig han är, tänkte jag och hörde mig för med lite fransmän.
Men i en kultur helt befriad från svensk ängslighet och brittisk pubmentalitet är varken tekniskt kunnande eller duktighet någon nackdel tydligen. Det var nästan som att ingen i Frankrike hatade honom!
Jag har faktiskt ingen relation till Sting, men vill ändå applådera Polarprisjuryn för att dela ut priset till någon som utmanar både musikaliska maskulinitetsnormer och Den Goda Smaken.
Nästa kan år ni väl prova att ge det till Phil Collins.
Wow!
När forskare på Camebridge-universitetet 2009 undersökte hur vi dömer människor efter vilken musik de lyssnar på fick jazzälskare bäst respons. De ses som fantasifulla, liberala, fredliga och utåtriktade medan de som lyssnar på rock upplevs som rebelliska, men oansvariga och emotionellt instabila. Popmusikälskare? Konventionella och lugna, men något ointelligenta.