Äntligen befriades de 18 bilarna ur P-snurran
Äntligen befriades de 18 inspärrade bilarna.
Kvar finns ett automatiserat parkeringshus som visat sig vara värdelöst och en story som i händerna på en något så när flyhänt skribent kan tjänstgöra som metafor för strängt taget vad som helst.
Så en fredagsförmiddag i ett höstkallt Stockholm sitter fotograf Stefan Jerrevång och jag i en bil och stirrar på en oval, rostbrun byggnad i slutet på Rörstrandsgatan i Birkastan, Stockholm.
En ung man joggar förbi, förskolebarn på led på utflykt, två damer med hund, en utskickad tekniker som säger korthugget att han inte svarar på frågor och som hänvisar till Stockholm parkering, företaget som bär ansvaret för ett parkeringselände som har pågått sedan slutet på juli.
– Sekretess. Vi kan inte lämna ut namn på personer som har sina bilar här, säger Anne Lintala, informatör på Stockholm parkering, i telefon.
– Då får jag närma mig dem på något annat sätt, svarar jag.
– Var snäll mot våra kunder, förmanar hon.
– Jag ska göra mitt bästa.
Parkeringshuset P-snurran, invigt 2003, Skandinaviens första automatiska garage, fyra våningar, bilar som lyfts på plats, havererade i slutet på juli.
Ett strömavbrott slog ut styrsystemet och tekniken är italiensk och svenska tekniker har inte kunskapen som krävs för att laga det.
Bilarna satt kort sagt fast och ägarna till dem blidkades med hyrbilar som Stockholm parkering lånade ut.
Ja, vad kan inte en ambitiös skribent göra med denna bisarra historia. En symbol för systemkollapsen? En svanesång över det sena folkhemmets sista dagar? Ett rekviem över postmodernismen?
Att P-snurran inte har nått ledarskribenterna eller väckt kulturskribenternas intresse är en gåta.
Gör någonting själv av storyn, kanske någon invänder. Well, jag har gjort försök åt det hållet. Jag åkte en gång till Skansen och skrev om en luggsliten älg och frågade mig om den sade någonting om Sverige.
Fredrik Reinfeldt var statsminister. Det blev bara pannkaka av texten. Moderater skrev och skällde att jag jobbade på Pravda. Socialdemokrater mejlade ovett om att Aftonbladet borde skriva om växande klyftor i stället för deppiga djur.
Fotograf Jerrevång och jag sitter kvar i den varma BMW:n och hoppas på att någon bilägare ska dyka upp glad som en lärka och ställa upp på en intervju.
På radion berättar nyheterna att politikerna, de som inte är i Tel Aviv och firar att Bindefeld fyller 60, än en gång ska träffas och diskutera åtgärder mot gängmorden.
En lista på 30 förslag har utarbetats. Vissa av dem är vettiga. Andra, som anonyma vittnen, undergräver rättssäkerheten.
Efter mycket om och men flög några italienska tekniker till Stockholm och efter ett par dagars fixande och trixande i P-snurran var problemen lösta.
Timmarna går. Jag bläddrar i kvällstidningarna.
Någon ny variant på Mamma mia har haft premiär i London, Kaj Linna vill inte dela med sig av miljonerna till exfrun, Greta träffar Obama.
En kvinna ställer sig utanför parkeringshuset, blippar med ett kort, portarna öppnas, ut puttas en bil, hon kör iväg.
Det går så fort att jag inte hinner göra någonting annat än att anteckna registreringsnumret. Men ledning av det får jag fram ett telefonnummer.
Hennes man svarar. Han berättar att han arbetar som konsult och behöver bil. Ibland har han kunder i Uppsala.
P-snurran, säger han, har varit ett elände. Småfel mest hela tiden. "Men det är svårt att hitta en parkeringsplats i våra kvarter".
30 miljoner kostade huset att byggas. Nu ska det sannolikt rivas. Tiden som parkeringshus är i varje fall över.
Vi ger upp, åker tillbaka till redaktionen.
"En inställd spelning är också en spelning", sa Ulf Lundell en gång i världen. Med lite tur är det en sanning som även gäller journalistiken.