Kapitalismen bedrar ibland till och med sina egna anhängare
Det mesta talar för att kapitalismen blir mänsklighetens största och sista dödliga farsot. Det beror på den övergripande dogmen att lönsamhet går före alla andra mänskliga hänsyn. Därmed blir det lönsamt – åtminstone på kort sikt – att låta vår planet koka sönder i växthusgaser.
Alla kommer inte att tjäna på det projektet, långt, mycket långt därifrån. Men för var tiotusende invånare på Jorden är undergången en strålande affär. På kort eller medellång sikt.
Problemet är att det är denna tiondels promille av mänskligheten som sitter på den ekonomiska makten. Och denna tiondels promille av oss hyser ingen som helst misskund med de miljarder ekonomiskt maktlösa människor som skall dö först, exempelvis den pakistanska kustbefolkningen eller afrikaner i Sahelregionen söder om Sahara. Att ändra på det förhållandet skulle nämligen innebära alternativkostnader och därmed minskad lönsamhet.
Främst bland mänsklighetens terminatorer befinner sig de kapitalister som behärskar oljeindustrin, om så i diktaturstater eller i de multinationella eller amerikanska oljebolagens styrelserum. Det enkla konstaterandet är knappast något avslöjande.
Men ett stort avslöjande, som dock bara blev liten nyhet, publicerades nyligen i tidskriften Science, en av världens mest ansedda publikationer. I den svenska medievärlden återgavs avslöjandet på en halvsida i DN (13 januari) utan att väcka uppseende.
I korthet handlar det om hur en forskningsrapport i Science kunde leda i bevis att ledningen för Exxon Mobil, USA:s största oljebolag, ända sedan 70-talet har känt till att deras produkter skapade en global uppvärmning med beräknad totalkatastrof omkring år 2050.
Och vad gjorde ledningen för det gigantiska företaget med den livsavgörande kunskapen, producerad av deras egen forskningsavdelning?
Man gjorde sitt yttersta femtio år framåt för att dölja sanningen och köpte upp legioner av forskare och politiker för att bekämpa den lönsamhetshotande kunskapen, som ju började dyka upp också i den fria forskningen. Samma taktik som redan lanserats av tobaksindustrin. Den kraftfullt välfinansierade lögnkampanjen bidrog till att förlänga de skadliga utsläppen med decennier och minskade därmed möjligheterna till en omställning innan katastrofen började visa sig i konkreta klimatförändringar. Nu alltså, kanske för sent.
Exxon Mobil hade den avgörande kunskapen. Man visste vad man gjorde, under lång tid. Man fattade ett noga övertänkt beslut att förstöra vår planet.
I miniatyr, här i Sverige, har näringslivet och dess propagandacentral Timbro fördröjt den svenska klimatpolitiken, enligt samma mönster som tobaks- och oljeindustrin. Med ekonomiskt stöd från exempelvis Exxon Mobil.
Den enorma makt som oljeindustrin roffat åt sig, med köpta vetenskapsmän, politiker och medier, förefaller onekligen oövervinnelig. ”Money beats talk” (”Pengar slår snack”), som entreprenören och den gladlynte kapitalisten Jan Stenbeck beskrev kapitalets överläge gentemot forskning och vetenskap.
Det finns ändå små ljusglimtar i historien som visar att politiken undantagsvis kan vinna över kapitalet. Som på 80-talet, vid upptäkten att utsläpp av freoner skadade Jordens ozonskikt i stratosfären. Freoner användes i exempelvis hårspray och kylskåp. Ett förstört ozonskikt kunde innebära att människosläktet som andra djurarter skulle komma att dö ut till följd av hudcancer och förändringar i arvsmassan.
Margaret Thatcher, Storbritanniens Järnlady och minst sagt högerpartist, var bland de främsta av de politiker som åstadkom ett internationellt förbud. Trots att hon själv var storkonsument av hårspray. Och trots att freonindustrin jämrade sig och hotade med fruktansvärda konsekvenser om hårspray och kylskåp skulle berövas sitt freon.
Efter Rachel Carsons stridsskrift ”Tyst vår” på 60-talet blev vi av med överanvändningen av DDT. Men å andra sidan var det lätt att ersätta freon och DDT och det var inte kapitalbjässar som Exxon Mobil som stod för motståndet.
Men både i teorin och praktiken kan alltså politiken vinna över kapitalet. Fast det kapital som så länge och envetet kämpat för vår undergång är ingen, jämförelsevis, liten freonindustri. Dessutom är politiken ingen enhetlig motståndare. Politiker som Donald Trump i stort och Jimmie Åkesson i smått förespråkar fortsatt marsch mot undergången. Utan att ens tjäna pengar på klimatförändringen eller, såvitt känt, vara mutade av Exxon Mobil. Samma sak, förargligt nog, med den svenska regeringen, vars första beslut efter makttillträdet var att lägga ner miljödepartementet och besluta om ökade utsläpp. Och bakom den nya regeringen står en knapp majoritet av det svenska folket. Vilket kan te sig gåtfullt, men inte omöjligt att förklara.
Dock återstår en psykologiskt mer svårbegriplig gåta:
De här direktörerna i Exxon Mobil och alla andra inom den tiondels promille av mänskligheten som fann lönsamheten viktigare än Jordens överlevnad, vad tänkte de om sina barnbarns död eller överlevnad?
Förmodligen att barnbarnen genom arv skulle vara bland den tiondels promille rikaste delen av Jordens befolkning och därför skulle kunna köpa sig rätten till överlevnad. Kapitalismen bedrar ibland till och med sina egna anhängare.
För övrigt anser jag att…
…det var uppfriskande kul att se avslöjarryttarna i ”Uppdrag granskning” förlora målet i Stockholms tingsrätt mot Swedbanks förra vd Birgitte Bonnesen. Ty ”Uppdrag granskning” var förlorarna vid den friande domen. Inte åklagarna.
…minst lika kul vore om SD försökte göra om tricket att städsla sin kompis koranbrännaren Rasmus Paludan. Men skicka honom på nästa uppdrag till Helsingfors. Finsk polis skulle inte se lika förstående på provokationen som polisen i Stockholm.