Maja, 65: Det tär på mig att fundera varje dag
60-plussarna om arbetslivet i coronatider
Hur ser arbetslivet ut för 60-plussarna i coronatider?
Jag efterlyste svar, och Maja, 65, skickade sin berättelse. Den är full av detaljer som återkommer i andra mejl.
Arbetslivet med corona är för många en ständig rädsla och balanserande av risker.
Så här skriver Maja:
”Fyllde 65 för en tid sedan och hade jag haft råd skulle jag gått i pension då.
Men jag lever ensam och måste klara mig själv.
Jag tänker på det varje dag och oroar mig mycket för att bli sjuk.
Tror inte jag klarar av coviden. Har nu ordnat med testamente och framtidsfullmakt. Coviden fick mig att få tummarna ur.
Mycket märkligt att jag har så låg pension, cirka 15 000 kronor efter skatt, efter att ha arbetat heltid hela livet. Visserligen några år med 75 % på grund av barnen, men det skulle vi göra sa regeringen, det skulle inte märkas…
På minpension.se står att läsa att jag, om jag går i dag, får 48 procent av min lön före skatt.
Vid 22 var jag klar med min första akademiska utbildning, till biomedicinsk analytiker. Vid 45 sadlade jag om och utbildade mig till dataingenjör.
Dock var det tufft i IT-branschen efter bubblan och efter några år var ingen intresserad av en ”gammal tant” trots mina kunskaper.
Åldersdiskriminering på hög nivå.
Så därefter var jag tillbaka på sjukhuset.
Jag brukar resa mycket, det är det enda jag gör förutom att jobba, äta och sova. Jag har ställt in min 65-årsresa till Cypern och mina veckor i Grekland. Men jag köpte en ny säng till ett barnbarn i stället och tänker roa mig med en gräsklipparrobot till våren.
Numera arbetar jag mestadels på natten inom regionen. Jätteglad för det på grund av att jag bara har en kollega på natten. Träffar bara annan personal när vi kommer på kvällen och på morgonen försöker vi gå hem så fort som möjligt.
Jag är väldigt orolig för mötena med dagpersonalen och försöker hålla avstånd. Men det är inte helt lätt. För några veckor sedan var det en halv dags utbildning. Vi skulle vara fem personer i ett pyttelitet rum. Säger till chefen att jag inte känner mig bekväm med detta, men det är inget hen bryr sig om.
Sen visar det sig att vi är sju stycken med knappt en halv meter mellan oss och vi brukar inte träffa varandra normalt sett. Helt emot regionens rekommendationer.
Jag känner att jag måste vara extra försiktig då jag hjälper min 90-åriga mamma. Nu senast med Comhem-eländet.
Jag mår alltså egentligen inte bra på mitt arbete. Det tär på mig att fundera varje dag på den stora frågan om det är värt att riskera att bli smittad bara på grund av ekonomin. Ska jag gå i pension nu eller vid 67? Skulle jag klara mig om jag går nu? Får inget gehör för mina löneanspråk trots att jag är ”erfaren och en trygghet för de ovana”.
Nu väntar tre dagpass och jag är livrädd.
Planerar att pensionera mig när jag är lite drygt 67. Vill gärna arbeta hela nästa år när jag är 66 på grund av jobbskatteavdraget och skatteeffekter. Därför minskar jag lite i arbetstid till 75 % och tar ut 25 % av den allmänna pensionen.
MEN om jag fortsätter att vara rädd så kommer jag tänka om”.
Förra veckan frågade jag efter 60-plussares erfarenhet av arbetslivet under corona, och har fått många svar. Det som slår mig är mångas fokus på att till varje pris jobba några år till, av ekonomiska skäl.
En berättelse som återkommer, hos förskolepersonal, människor inom vården och butiksanställda, och de med underliggande sjukdomar ur olika yrkesgrupper, är rädslan för att bli smittad med corona på jobbet.
Flera skriver om hur de bara älskar att jobba hemifrån. Men seniorkonsulten Marie, 60, mådde dåligt av det: ”När företaget tillät det valde jag att sitta heltid på kontoret och mår mycket bättre, får mer gjort och kan koppla av jobbet hemma”.