Därför måste Meghan skriva om sitt missfall
Kunglig hovleverantör av missfallsanekdoter, det är jag. Plocka fram mig närhelst behovet uppstår, sedan 2003 är jag redo.
Meghan Markle är smart. Hon vet att använda sin enorma berömmelse att gagna andra, att lyfta det mest privata och få det att handla om oss alla.
Jag är emot monarkin, men jag är inte emot att människor skriver vackert och innerligt om sina upplevelser. Och allvarligt talat, Meghan är ju inte direkt heller för monarkin. Det är ett hav och en dålig stämning mellan henne och institutionen.
Det är uppskattningsvis tusen gånger jobbigare att genomleva ett missfall i tysthet än att prata högt om det. Empiriska studier visar detta. Min empiri.
Meghan Markle är så stilig i sin ton, varmt inbäddad i ett hav av integritet, när hon pratar om vikten av att fråga ”Är du ok?”
Ok?
Det är man ju sällan.
Om man med ok inte menar ”Är du ett ok på dina egna axlar när du lägger skulden för ditt missfall på dig själv?”
Jag undrar vad hon tänkte där på golvet, som man alltid ramlar ner på när man inser att loppet är kört, när knäna far ut så att man faller ner i sorg svart som natten. Man försöker inte ens greppa tag i något, vad skulle det vara?
Först kommer två blå streck; vi har gjort en ny person, kung av världen är vi!
Sen blir man ett svart streck av desperation och vanmakt som skjuter ut över himlen, en linje som skiljer på den du var nyss och den du är nu eftersom du vet att din bebis är död.
Jag reser mig inte igen, tänkte hon så?
Jag kommer aldrig över det. Jag blir aldrig glad igen. Från och med nu är jag skrynklig sot på insidan.
Sen inträder skuldfasen, ifrågasättandet av den egna kroppen. Jaha, jag är alltså oförmögen och trasig? Jag har använt mobilen för mycket, det var min laptop i soffan som dödade barnet i magen.
Och se på alla omkring mig som föder friska barn till frukost, lunch och middag. Vad skiljer dem från mig? Kanske att de förtjänar ett barn och jag gör det inte, därför att jag har dålig karma på grund av förbjudna tankar jag har tänkt? Så kanske det är; jag är en menlig person som inte ska sätta menliga barn till världen.
Jag kommer aldrig komma över det.
Jag kommer aldrig bli som förut.
Jag kommer aldrig prata om det här.
Sen händer tiden. Tiden är alla katastrofers bästa vän. Tacka tiden för att den finns.
Plötsligt har år gått, barn fötts, vin och vatten har flutit under broarna och jag kan se tillbaka på de fem missfallen som minnen där ångesten och sorgen och uppgivenheten har mist sina skrikigaste färger.
”Är du ok?” riskerar att öppna dörren till ledsamheter du inte har förmåga att bemöta. Sån tur då att det bästa bemötandet är vara tyst och lyssna.
Det blir obehagligt en stund när du inte vet vilket det bästa ansiktsuttrycket är, ni vet när man på insidan liksom övar på olika miner att sätta på sig medan den andra pratar.
Men sen blir det bättre.
Och det gäller nästan allt i hela livet.