De vardagliga våldsamma papporna
Supernannykonceptet är tillbaka i Sverige. Hon heter Anna-Karin Wyndhamn, och i en intervju hos ”Nordegren och Epstein" i P1 hoppades hon att tittarna skulle tycka att hon är ljusår ifrån originalet, Supernanny Jo Frost.
Det är hon.
Anna-Karin tar barnens parti och försätter dem inte i förnedrande situationer.
Som den gången Nanny Jo sa till en servitris på en restaurang att ta en förtvivlad tvåårings napp och slänga den i soporna. Exakt vad lär sig en tvååring av den manövern? Att restauranger berövar dig din trygghet? Att servispersonal är ondskefulla människor?
Under mina femton år som mamma har jag aldrig gjort något så vidrigt.
Nu har bara två avsnitt av den svenska versionen hunnit sändas, och egentligen är jag extremt tveksam till att visa upp barn på det här sättet, men jag tror att serien kan hjälpa många familjer.
För familjerna i den svenska upplagan känns trots allt högst ordinära, inga spektakulära uppvisningar hittills. Mest barn som inte vill städa, barn som bråkar med sina syskon och barn som river upp himmel och jord när skärmtiden begränsas. Som sagt, basala grejer.
Men avsnittet som sändes den 28/8 bjöd på scener som var väldigt olustiga att se och tyvärr, gissar jag, allt för vanliga.
Det handlar om pappor som tar tag i sina barn.
Pappor som står lutade över sina barn.
Pappor som skriker fem centimeter från sitt barns ansikte.
Hotfulla situationer.
Och det är så ledsamt att se det utifrån på det här viset.
Det manliga övervåldet.
För det är precis vad det är.
Varför behöver man hålla en tioåring i nacken när han skriker i mataffären?
Varför måste man slita i armarna på den som inte städar rummet?
Varför är det alltid mannen, pappan, som ägnar sig åt den här typen av ”uppfostran”?
Varför har en vuxen man behov av att hävda sig mot ett barn som varken har makten, storleken eller erfarenheten att stå upp mot den kränkande behandlingen? För kränkande är den. Det krävs så lite för att kränka ett barn.
Och ändå, allt folk pratar om är curling och hur föräldrar ”nu för tiden” inte kan säga nej till sina barn och ”låter dem bete sig hur som helst på restaurang”.
Själv ser jag en föråldrad syn på barn och föräldraskap. Pappor som tar efter sina pappor.
Pappor som lär sina söner hur man är en pappa, med ett hårt tag om valfri kroppsdel när det inte lyssnas.
Pappor som lär sina döttrar att acceptera det manliga våldet som ett legitimt inslag i vardagen.
Och i ett hörn någonstans, en mamma som inte vill lägga sig i, för då blir pappa omyndigförklarad.
Men det gör han ju så väldigt bra själv.
Hej pappa, släpp armen om ditt barn. Gå ut och vråla en centimeter från din kollegas ansikte så får vi se hur det går.
Gevär med besvär
I en debattartikel i Aftonbladet den 30/8 skriver Jägareförbundet att ”allemansrätten inte får sabotera jakten”. Herregud, kan någon räcka mig en hel rulle hushållspapper, för jag gråter ihjäl mig här borta.
Se där, ett bär!
Låt inte jakten sabotera för kvinnor som vill plocka blåbär. För de blåbären blir till mellanmål för mina barn i november när det är mörkt och C-vitamintorftigt. Skogen är till för träden och mossan och djuren och naturälskarna. Inte skjutglada män som ”brinner för att hålla grävlingstammen nere”