Forna tiders internering är inget att eftersträva

Gryningspyromanen, Ulf Borgström, tros ha bränt hundratals hus och har vid flera tillfällen dömts i tingsrätten för att sedan, i brist på tillräckliga bevis, friats i hovrätten. Han har själv i vittnens närvaro hävdat att han är skyldig till mer än tvåhundra bränder.

Att gryningspyro­manen än en gång ­sprider rädsla är begripligt.

Ulf Borgström, som släpps i dag, bedöms ha bränt ner kyrkor, kulturbyggnader och bostadshus för 500 miljoner kronor och kostat rättsväsendet lika mycket.

Han är troligen Sveriges farligaste pyroman genom tiderna och han har i en ­intervju sagt att ”det kommer att brinna igen”.

Hur ska vi skydda oss mot en person som Borgström, dömd till åtta års fängelse och villkorligt frigiven efter två tredjedelar?

I en debattartikel i Aftonbladet härom dagen föreslog Erland Richardson, överläkare i psykiatri, ett starkare preventivt inslag i lagstiftningen för att bemöta brottslighet av samhällsfarlig natur. Som exempelvis fotboja eller, i extrema fall, fortsatt inlåsning ­efter avtjänat straff.

Liknande tankar återfinns i Psykiatrilagutredningen, som dock samlar damm på en hylla på socialdepartementet sedan några år.

Det är intressanta förslag, men ett system där straff döms ut på grund av eventuell framtida brottslighet i stället för begången sådan ger rättssäkerheten huvudvärk. Forna tiders internering vill vi inte till­baka till.

Det finns dessutom en aspekt i debatten om gryningspyromanen som har glömts bort. Näm­ligen vad mediers sensationalism och politisk ängslighet har ­bidragit till.

Inte minst kvällspressen gjorde på 1990-talet ett stort nummer av några anmärkningsvärt snabba utskrivningar från rättspsykiatriska kliniker. Lagen ändrades raskt. Endast den brottsling som led av en ”allvarlig psykisk störning” kunde dömas till vård.

Att vården ofta innebar ­lika långa eller till och med längre inlåsningstider än fängelse glömdes i upphetsningen bort.

År 2008 var det dags igen. Fängelseförbudet för den som begått ett brott under inflytande av allvarlig ­psykisk störning upphävdes i stor utsträckning.

Resultatet av reformerna är tydliga. Att en person dödar en annan människa borde vara en signal så god som någon på att det inte står bra till med den psykiska hälsan, men bara 10-15 procent av mördarna döms till vård. På 1970-talet var det tre av fyra.

Det är inte säkert att Borgström med de gamla reglerna hade lämnats över till vården, fått behandling av experter och suttit inne tills han bedömts vara ofarlig.

Men riksdagen har med benäget bistånd av en skränig press drivit fram förändringar som har gjort den bästa lösningen omöjlig.