Ingen kan gömma sin historia på 2000-talet
Jag bar en jeansklänning med glittriga fjärilar på. Den var inköpt i Los Angeles för fjorton dollar. Utvald med omsorg. Precis som skorna, nagellacket, tonläget när mitt namn ropades upp och jag svarade:
– Här.
Det var gymnasiets första dag. Jag hade längtat i månader, år. Ända sedan jag försökt skaka av mig min osäkra plugghästkostym och insett att den etsats fast i huden. Att högstadiet inte tillät förändringar. Jag härdade ut, bet ihop, inväntadegymnasiets välsignade Andra Chans.
När den nu var här var det en ny Annika som satt i ett nytt klassrum, sneglade under lugg. Alla ansikten lika nya, på flera sätt. Nyklippta frisyrer, nyshoppade kläder, nya inövade gester och skratt. Nya chanser.
Mellan oss en tyst överenskommelse: Jag frågar inte vem du var. Du frågar inte mig. Nu börjar vi om.
Det var då. Tio år sedan. I en verklighet då det ännu var möjligt att göra ett första intryck.
En annan tid nu och Agnes börjar snart gymnasiet. Vi känner varandra genom nätet, hon och jag.
Nu flyttar hon från sin lilla stad till en större för att gå i en klass med andra som är som hon; nyfikna, engagerade, ambitiösa. De har kallats till upprop, fått scheman och klasslistor.
Bara veckor kvar att finslipa de sista detaljerna, sudda bort de sista spåren av högstadiets osäkerhet.
Jag frågar inte vem du var.
Det är så det borde se ut. Jag kommer ju ihåg. Minnesbilder med fotografiers skärpa. Det är bara tio år sedan.
Nu går jag in på Agnes blogg och förstår att tio år är en evighet. Allt har hänt sedan dess.
Först tror jag att det är ett skämt. Det är det inte.
Rubriken är min framtida klass. Namn för namn – en klasslista rakt ur en ny tid. Efter varje namn och bostadsort följer en sammanfattning av fritidsintressen, skolresultat, idrottsprestationer och politiska åsikter. Jag får veta att Jocke är miljöpartist och Niklas sportnörd, att Maria är osäker på om hon vill flytta och att Emma älskar att festa med brudarna. Och så mycket annat som heller inte angår mig.
Det som förvånar mig mest är inte listan i sig. Utan insikten om att Agnes inte gjort något fel. Hon har snarare gjort precis det man kan förvänta sig av någon som är nyfiken, engagerad, ambitiös. Som lever i en verklighet där man finns på nätet eller inte alls.
Hon har samlat och sammanställt information som redan finns tillgänglig på bloggar, bilddagböcker och Facebook. Halva klassen bloggar. Några började som elvaåringar. En tredjedels liv på internet. Fullt frivilligt.
Men oåterkalleligt.
Jag kan inte låta bli att undra hur mitt liv sett ut om jag inte tillåtits lämna högstadiet bakom mig. Om jag inte kunnat sopa igen spåren. Om de funnits överallt, en googlesökning bort. Om jag tvingats fortsätta vara den jag varit.
Jag undrar vad som händer när de första intrycken är gjorda långt innan man kliver in genom klassrumsdörren. Och sedan, när klassrummet byts ut mot arbetsplats.
Hur går vi vidare när alla minns våra synder?
Kanske skapar den nya verkligheten nya spelregler. Kanske finns den tysta överenskommelsen där ändå. Bara annorlunda:
Jag frågar inte vem du var. Jag vet redan.
Nu börjar vi om.