Nya regeringen behöver inte fjäska för Erdogan

Just nu är kanske inte bästa tidpunkten att be Turkiets president Erdogan att dra åt fanders. Men Sverige kan lugnt slå dövörat till inför de nya turkiska påtryckningarna.

Utan att frukta för Nato-ansökan.

Budskapet är främst riktat mot andra än Sverige.

Knappt var rösträkningen klar och Ulf Kristersson på väg mot statsministerposten förrän Turkiets utrikesminister på nytt uppmanade Sverige att snabbt tillmötes gå Turkiets krav för att få sin Nato-ansökan godkänd.

Turkiet hävdar att Sverige drar benen efter sig och vill se snabbare resultat.

Detta har varit något av en följetong ända sedan Sverige och Turkiet i juni ingick ett avtal där Sverige lovade vissa saker för att undvika att Turkiet lägger in sitt veto mot ett svenskt Nato-medlemskap.

Ett antal gånger efter det har Erdogan eller hans underhuggare pressat Sverige att lämna ut terrormisstänkta trots att man vet att det inte kommer att ske annat än i extrema undantagsfall. Man vet också att Sverige som första land efter Turkiet terrorstämplade den kurdiska gruppen PKK 1984.

Avtalet, som egentligen är en avsiktsförklaring och därför saknar juridisk tyngd, säger tydligt att det är svensk lag som gäller när Sverige ska pröva om personer som Turkiet vill ha utlämnade kan utvisas eller inte. Dessutom gäller Europa-konventionen med sina starka garantier kring mänskliga rättigheter.

Turkiets president Erdogan.

Inte utvisas

Turkiet har lämnat en lista till Sverige på vilka personer man vill ha utlämnade. Den är inte offentlig. Viss förvirring råder om hur många namn som finns på den. Men ett antal av dem är svenska medborgare av turkisk härkomst. Både avgående statsministern Magdalena Andersson och tillika utrikesministern Ann Linde har gång på gång försäkrat att några svenska medborgare inte kommer att utvisas.

Turkiets definition av terrorism innefattar politiska fiender till president Erdogan. Vilket Sverige inte ställer upp på. Därför lär mycket få personer på listan utlämnas. Om ens någon.

Om Turkiet är missnöjt med avtalets efterlevnad hade det naturliga varit att framföra det via diplomatiska kanaler. Att Turkiet ändå fortsätter att offentligt ligga på Sverige tolkar jag som att man vill skicka signaler åt minst två andra håll.

Vita huset i Washington är det ena. Relationerna mellan Biden och Erdogan är inte de bästa. Dessutom är det inte givet att den amerikanska kongressen godkänner försäljning av amerikanska stridsflygplan till Turkiet.

Genom att sätta käppar i hjulet för Sveriges och Finlandas Nato-medlemskap hoppas Erdogan kunna pressa USA att gå med på vapenleveranser. I potten ligger också turkiska krav på utvisning av Fettah Gülen, som Erdogan hävdar låg bakom militärkuppen 2016 och som bor i USA.

Ulf Kristersson.

Vill vinna val

Mottagare två är den turkiska allmänheten. Någon gång nästa år ska val hållas i Turkiet. Efter att under många år ha varit oerhört populär på hemmaplan har Erdogans popularitetssiffror sjunkit betänkligt. Om de vore val i dag skulle han förlora makten.

En viktig fråga för de turkiska väljarna är terroristbekämpning, inte minst av den kurdiska gruppen PKK som vill bryta loss delar av Turkiet för att bilda en kurdisk stat. Med sina högljudda krav på Sverige visar Erdogan att han är tuff mot PKK och andra kurdiska grupper vilket han hoppas ska vända opinionen.

Kanske hoppas Turkiet också att den nya svenska regeringen ska vara mer lättskrämd och medgörlig.

Det är knappast troligt. Jag har svårt att tänka mig att Ulf Kristersson är beredd att bryta mot svensk lag för att tillmötesgå Turkiet. Ens om det gäller inträde i Nato.

Sverige kan ändå hävda att man uppfyller avtalet med Turkiet. Skrivningarna är väldigt allmänt hållna och vidöppna för tolkningar. När det slöts kunde Turkiet utropa avtalet som en seger samtidigt som Sverige sanningsenligt kunde hävda att man inte gjort några avgörande eftergifter. De båda parterna tolkar helt enkelt avtalet på helt olika sätt vilket var en förutsättning för att det skulle bli någon skriftlig överenskommelse överhuvudtaget. 

Kohandel

På ett sätt har Turkiet trumf på hand. Man har makten att stoppa Sverige och Finlands Nato-medlemskap. Men i praktiken skulle USA och ett antal andra Nato-länder inte acceptera ett turkiskt veto. Pressen på Erdogan kommer att vara stenhård.

Utvidgningen av Nato som en följd av kriget i Ukraina är svår förlust för Rysslands president Putin. Den stärker dessutom den västliga försvarsalliansen på ett påtagligt sätt.

President Biden kan inte acceptera att Erdogan skjuter det i sank. Då blir det nån slags kohandel i kulisserna. Min bedömning är att Sverige inte behöver vara oroliga för att Nato-ansökan stoppas. Säkert kan det bli förseningar men ett turkiskt veto är i slutändan inte sannolikt.

Därför kan Sverige lugnt slå dövörat till inför de turkiska krav som i praktiken uppmanar oss att bryta mot svensk och europeiska lagstiftning.

Det finns inga skäl för Sverige att i onödan dra på sig Turkiets vrede men inte heller att fjäska för Erdogan.

Och när Sverige väl är medlemmar har Turkiet ingen hållhake längre.