Familjen var komplett igen – då kom den satans skatan
Förra sommaren hade vi bebisar.
I ett kompakt boende med klostampat golv, precis under altantaket men över infravärmen redde en
koltrast ett hem lagom för sex.
Allt gick så fort. En kväll i juni stack små spetsiga näbbar upp över kanten, jag hade blivit mamma
igen, ty koltrastbebisar är livets efterrätt.
Eftersom vi inte riktigt blev kloka på vilken knapp som hörde till vilken infravärme så fick vi låta den
vara avstängd. Vi kunde ju inte gärna grilla små barn!
När vi satt på altanen och åt middag så stannade modern i luften med munnen full av mat och
svävade ner till sittande i en buske en bit bort. Menande koltrastblickar. Ingen tillit, ingen alls.
”Kom du bara, dina barn väntar på dig”, sa vi, men fågeln väntade tills vi hade gått in. Och när vi
hade lämnat bordet flög hon snabbt upp till boet.
Förlåt att mamma har dröjt, jag trodde aldrig idioterna skulle gå.
Ibland ställde jag mig på en stol för att titta på de fjuniga små huvudena. Lite skalliga med flygigt
fjäderlätt hår som var flottigt.
Och så försvann de, för så är det sagt, att koltrasten ruvar i fjorton dagar, uppfostrar i fjorton till och
på den femtonde är de redo att lämna men jag är inte redo att bli övergiven.
Koltrastmamman ryckte på vingarna och tyckte att jag inte ska ängslas så förbannat. Sen slog hon
ut sig i sommarvinden och sa att vi kanske ses.
Och för ett par veckor sedan var hon tillbaka.
Först försökte hon bygga ett nytt hus längre in, i hörnet av vårt vinklade hus, men hon hittade ingen
bra plats och så hade hon en lördagmorgon när jag kom ut med mitt kaffe lagt fem ägg i sitt gamla
bo.
Familjen komplett igen, vi och de. Vi och hon och hennes ägg.
På tisdagen reste jag till Värnamo över dagen, och när jag kom hem hade Joachim dåliga nyheter.
Den satans skatan hade tagit äggen.
Jag borde inte ha åkt.
Hon väntade förstås ut mig, det aset.
Enligt en stor studie, den största faktiskt, så minskar antalet fåglar i Europa.
800 miljoner färre fåglar på 40 år. Jag vet inte vilken slags minskning som hade varit godtagbar, men 800 miljoner låter ohyggligt.
Det är bland annat ett intensifierat jordbruk som ligger bakom siffrorna.
Men jag har en annan erfarenhet och nu söker jag på ”får man skjuta skator?”
Tydligen får man döda dem om de anses vara en olägenhet.
Döda drömmar om flottigt fjun känns olägligt och gör ont i hjärtat.
I ett forum om skyddsjakt läser jag ”Man får inte underskatta det rekreativa värdet av att skjuta skator.”
Man ska heller inte underskatta hämnd.
På vårt altangolv ligger fortfarande spröda bitar av grönblått äggskal.