Fotbollsspelarna marionetter i ett storpolitiskt spel
Normalt brukar det heta att man ska hålla isär idrott och politik.
Mellan USA och Iran gäller det motsatta. Idrotten används som en hävstång för att försöka vinna politiska segrar.
Flaggbråket mellan USA och Iran i fotbolls-VM är bara den senaste illustrationen till det spända läget mellan de bittra fienderna.
Inför kvällens VM-duell som avgör vilken av nationerna som går vidare till åttondelsfinal har det talats mycket om hatmatch.
Personligen tror jag inte det finns särskilt mycket hat mellan spelarna på planen. Många av de iranska stjärnorna spelar till vardags i utländska klubbar, inte minst i Europa. Detsamma gäller de amerikanska. Spelarna känner ofta varandra efter att ha mötts tidigare i sina klubblag.
De är snarare hjälplösa marionetter i ett storpolitiskt spel.
Idrotten är bara ännu en arena för den hätska och långvariga konflikten mellan USA och Iran som grundlades när den USA-stödde Shahen av Iran störtades och 1979 ersattes av en islamisk republik där ayatollorna tog över makten.
I den processen ockuperades den amerikanska ambassaden i Teheran och 52 amerikanska diplomaterna hölls som gisslan under 444 dagar.
Det slutade med att de diplomatiska relationerna mellan länderna bröts. Sedan dess har motsättningarna pendlat mellan hatisk och oförsonlig.
USA och stora delar av den övriga demokratiska världen anser att Iran styrs av en pariaregim som sponsrar internationell terrorism och bidragit till att förvandla Mellanöstern till en krutdurk.
Dåvarande presidenten George W Bush pekade ut Iran som en ”ondskans axelmakt”.
Iran å sin sida ser USA som ”den stora satan” som försöker hindra Iran i sin utveckling genom att ständigt införa nya ekonomiska och politiska sanktioner mot landet.
Iran utmålar USA som den stora fienden i ett försök att ena det iranska folket bakom det islamistiska styret.
Internationellt lierar man sig med länder som också ser USA:s dominans i världspolitiken som ett hot, som Ryssland, Kina och Nordkorea.
De senaste 20 åren har den dominerande stridsfrågan varit Irans försök att skaffa sig kärnvapen.
Under sin tid som USA:s president försökte Barack Obama att åtminstone påbörja en försiktig normalisering av relationerna med Iran.
USA och Iran slöt ett avtal som innebar att Iran lovade att inte tillverka höganrikat uran som krävs för att producera kärnvapen. I utbyte skulle USA och övriga västvärlden lyfta ett antal sanktioner och släppa in Iran i den internationella värmen igen.
Därmed ansågs krigsrisken mellan de båda länderna vara undanröjd.
Donald Trump satte stopp för det, när han 2018 sa upp avtalet och på nytt införde hårda sanktioner mot Iran.
Joe Biden har försökt blåsa nytt liv i kärnenergiavtalet men i det nuvarande geopolitiska läget när Iran hjälper Ryssland med kriget i Ukraina har samtalen mer eller mindre lagts på is.
Ovanpå det kommer protesterna i Iran som pågått i snart tre månader och bara ser ut att växa i styrka trots att de slagits ner på ett osedvanlig brutalt sätt av regimen.
Minst 300 människor har dödats. Tusentals har fängslats.
Omvärlden försöker på olika sätt stötta proteströrelsen, vars ursprungliga mål var att trotsa slöjtvånget för kvinnor i Iran, men vars krav nu är att den islamistiska diktaturen ska bort.
Där gjorde det amerikanska fotbollsförbundet ett eget inlägg inför matchen mot Iran, genom att på sin hemsida ta bort den islamistiska symbolen i Irans flagga. Utan att först fråga eller informera spelarna eller tränaren.
Irans svar var att kräva att USA ska uteslutas ur den pågående VM-turneringen.
Vilket inte hindrar att man regelbundet låter bränna den amerikanska flaggan vid regimtrogna protester i Iran.
Regimen kommer att försöka utnyttja framgångarna i årets VM-turnering politiskt, både på hemmaplan och internationellt. Särskilt om man skulle lyckas besegra USA och för första gången på sex VM-turneringar klara att gå vidare till åttondelsfinal.
En seger för USA skulle naturligtvis välkomnas av president Biden. Men inte alls ha samma politiska betydelse.
Även för de amerikanska spelarna är det viktigt att gå vidare i turneringen, men att det är just Iran man möter saknar egentligen betydelse.
I motsats till de iranska spelarna som står under enorm press.
De iranska supportarna på plats i Qatar förväntar sig att spelarna ska ta ställning för proteströrelsen på hemmaplan. Men för spelarna och deras familjer i Iran kan det innebära stora risker.
I den första matchen vägrade de sjunga med i nationalsången. I den andra mumlade de orden. De är brickor i ett storpolitiskt spel vare sig de vill det eller inte.
När de båda lagen möttes i fotbolls-VM i Frankrike 1998 lämnade de iranska spelarna över vita rosor till de amerikanska i en fredsgest.
Den här gången är det inte sannolikt att ayatollorna i Iran vill röka fredpipa.