Fel att hindra islamofoben Paludans inresa i Sverige
Rasmus Paludan, den danske hatmånglaren, vill bränna koraner i Stockholm.
Men polisen har fattat det tveksamma beslutet att porta honom från att komma in i Sverige.
Denne figur är en advokat och politiker som så sent som i fjol i hemlandet dömdes till 14 dagars fängelse för hets mot folkgrupp efter att i en video hävdat att afrikaner har låg IQ.
Han är populär i vissa kretsar och avskydd i andra i Danmark efter att ha hetsat mot invandrare och bränt exemplar av Koranen.
Paludan är kort sagt en islamofob som endast tycks trivas med livet då han lyckas provocera fram våld och kravaller och torde således ha känt sig som ett barn på julafton då upplopp bröt ut i Malmö natten till lördagen.
Han hade tänkt ta sin heroiska kamp för yttrandefriheten till Skåne och skulle för säkerhets skull elda upp muslimernas heliga bok utanför en moské i Rosengård, men blev stoppad av polis så fort han kommit över Öresundsbron och fick återvända till Köpenhamn med sina biffiga livvakter.
Men det gjorde inte så mycket. På Stortorget spelade några sympatisörer fotboll med ett exemplar av Koranen och i en annan del av Malmö brändes ett exemplar av den heliga skriften, något som dokumenterades och snabbt spreds på nätet.
Stenar kastades, attacker mot poliser uppviglades enligt ögonvittnen av kända gängkriminella, antisemitiska slagord skreks.
Och som av en händelse var en av de sajter som har muslimer på hjärnan påpassligt på plats för att filma upploppet och när allt var över kunde Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof enkelt ta hem segern genom att belåtet sucka att med massinvandringen har Sverige importerat krafter som vill strypa det fria ordet.
Större tänkare än jag har konstaterat att extremister lever i symbios och förser varandra med syre och mening i livet i en tillvaro som annars är grå och händelsefattig.
I den bästa av alla världar hade det gått att sätta punkt för eländet här och låta polisen i lugn och ro få utreda alla de fall av hets mot folkgrupp, våldsamt upplopp och blåljussabotage som hittills 20 personer misstänks för.
Men i går kunde Sydsvenskan avslöja att Paludan vill ta sin show till Stockholm och anställa bokbål på fem platser, bland annat i Tensta och Akalla.
Det reser frågor. En av dem är om polisen bör ge tillstånd till aktionerna. Jag misstänker att det blir tummen ner, vilket sett i ljuset av hur lagen är beskaffad sannolikt vore korrekt.
Ett färskt avgörande finns nämligen att luta sig mot. Så sent som i förra veckan avslog Förvaltningsrätten i Malmö Paludans överklagan om att få genomföra sin manifestation.
Mötes- och demonstrationsfriheten är skyddad i grundlagen. Möjligheten att vägra tillstånd är mycket begränsad. Så ska det vara.
Men det finns också litet utrymme för undantag. Så måste det också få vara.
Om det exempelvis finns en uppenbar risk att ordning och säkerhet äventyras går det att motivera en inskränkning.
Och en behöver inte vara Saida för att begripa att tillställningen skulle urarta. En behöver inte ens, som polisen gjorde i sin inlaga till domstolen, hänvisa till att det kokar på nätet och att våld förespråkas i vissa forum.
Jag är ljusår ifrån att vara tillräckligt insatt i grundlagen för att trovärdigt kunna argumentera för att förvaltningsrätten fattade ett felaktigt beslut.
Men att neka till en av de fundamentala rättigheter som varje demokrati värd namnet håller sig med bara för att vissa är arga låter inte som en principiell självklarhet.
Mer tveksamt är dock det polisiära beslutet att porta Paludan från att komma in i Sverige under två år.
Det är en mycket ovanlig åtgärd som vidtogs med hänvisning till en paragraf i utlänningslagen. Mannen anses utgöra ”ett hot mot allmän ordning och säkerhet i Sverige”.
Något som får mig att tänka på en roman som publicerades för drygt 30 år sedan och blev mycket berömd.
Ayatollah Khomeini utfärdade en fatwa, boken brändes offentligt runt om i världen av uppretade muslimer och författaren tvingades gå under jorden och leva med polisskydd i många år.
Hade även Salman Rushdie nekats inresa i Sverige?
Juridiskt utrymme för att resonera på samma sätt som i fallet Paludan saknades sannerligen inte då uppståndelsen var som värst runt Satansverserna.
Eller är det så att en svensk domstol inte skulle våga sig på en finkulturell och uppburen provokatör, men vet att det är riskfritt att nobba en vulgär hatmånglare?
Inget av alternativen är smickrande.