Extremt dålig stämning mellan britter och fransmän

Publicerad 2022-01-07

Boris Johnson och Emmanuel Macron under COP26 i höstas.

I slutet av tonåren arbetade jag, liksom uppskattningsvis 25 procent av alla svenska småstadstjejer då, på pub i London. Det var en utmärkt skola för att lära känna engelsmännen i sitt naturliga habitat.

Som svensk avnjuter man en rad positiva fördomar i Storbritannien, men det gällde förstås inte alla i pubens personalflora, som nästan uteslutande bestod av unga utlänningar. Östeuropéer sågs på med skepsis redan då.

Fransmän ska vi inte tala om. ”De luktar illa, hela vägen över kanalen och hit!” utropade en stamgäst, när jag berättade att jag tänkte börja plugga franska samma höst.

 

Den fransk-brittiska ömsesidiga antipatin är en av Europas äldsta grenar och just i dagarna upplever den nya toppnoteringar. Jag vill ju hävda att de två länderna i grunden har ganska mycket gemensamt (säg inte att jag sagt det till någon fransman!): Gamla europeiska kolonialmakter med fallenhet för nostalgi och megalomani, båda två patriotiskt lagda som inga andra länder i Västeuropa.

Samtidigt odlar britterna idén om fransmännen som ett folk som aldrig jobbar och bara njuter livets goda, medan fransoserna medlidsamt beklagar sig över det undermåliga engelska köket (som har oförtjänt dåligt rykte, min anm).

Storbritannien har sin moderna historia av aggressiv kapitalism och nedmonterad välfärd, medan den franska offentliga sektorn är störst i världen och begreppet liberalism så politiskt laddat i Frankrike att inte ens Emmanuel Macron använder det. Och ändå styrs Frankrike just nu av en marknadsliberal europé och Storbritannien av en allt mer protektionistisk excentriker.

Som det kan bli.

 

Åren efter brexitomröstningen 2016 har varit en prövning för de fransk-brittiska relationerna. Men det är först efter britternas utträde ur unionen som relationen mellan länderna nått riktiga minusgrader.

Hösten inleddes med att britterna gick bakom ryggen på Frankrike i det berömda ubåtsbråket när man slöt ett försvarsavtal med USA och Australien. Frankrike svarade med att kalla hem sina ambassadörer i Australien och USA men inte i Storbritannien, med den ovanliga diplomatiska programförklaringen: ”Ni kan antingen tolka det som en fredsinvit eller förakt. Det är ert val.”

Boris Johnson kontrade med att fransmännen skulle ”prenez un grip and donnez-moi un break”.

Det seglivade bråket om fiskekvoter länderna emellan har blivit en prestigekamp som ingen orkar förlora, samtidigt som båda länderna utnyttjat pandemin som ursäkt för att  stoppa resenärer över Engelska kanalen när man velat trycka till varandra.

 

Höstens horribla siffror över migranter som dör på Engelska kanalen har satt ljuset på ännu ett problem post brexit: Storbritannien må ha dragit sig ur EU, men vems ansvar är det att rädda liv – eller, mer cyniskt, att stoppa gummibåtar – på gemensamma vatten?

Boris Johnson fick feeling och radade upp några idéer i ett öppet brev som han postade på Twitter med Macron som adressat.

Macron svarade att han var ”förvånad över den oseriösa metoden” och ska enligt flera rapporter ha kallat Johnson för en clown.

Så långt de politiska spänningarna. Men vad säger det franska och brittiska folket om sina systrar och bröder på andra sidan sundet? Ungefär samma sak, skulle det visa sig när YouGov undersökte saken i slutet av förra året. Från att 33 procent av fransmännen hade en ”ofördelaktig bild” av britterna i augusti, steg siffran till 46 procent i november. Britternas attityd gjorde under samma tid en liknande resa, från 31 till 40 procent.

Politiska experter på båda sidor om Engelska kanalen bedömer att stämningen mellan Emmanuel Macron och Boris Johnson är så dålig att det kommer att ta år att bygga upp förtroendet mellan de två trätobröderna igen. Jag är glad att jag slipper höra pratet på puben just nu.